Hur tänkte den ingenjören?

Står framför micron i farmors kök. Något känns fel. Jag kan inte sätta fingret på det men något är fel. Inser efter ett tag vad det är. Småskrattar och ropar på min lillasyster som går igenom samma reaktionskedja som jag gjorde.

Hur tänkte ingenjören som konstruerade detta?!?

Tänk att bara byta medsols till motsols så reagerar man instinktivt att något är fel, är man hjärntvättad då? Men jag funderar ändå över varför de vände på reglaget, för att göra det bättre eller bara för att förvirra?

Fint eller fult, vem bestämmer?

I morse satt jag vid ratten, med lillasyster bredvid mig, på väg till Falköping och farmor. Ur högtalarna ljöd Morgonpasset i P3. Vi skrattade till, vid många tillfällen. Jag älskar Morgonpasset och ser fram mot långa bilresor när jag hinner lyssna på hela programmet.

I en del diskuterades kultur. Åsa Linderborg, författare och kulturchef på Aftonbladet var med i studion. De talade om finkultur vs fulkultur och kom sedan in på att den uppdelningen var felaktig men att det finns bra och dåliga författare och konstnärer.

Dessa ord snurrar runt i mitt huvud. Fint, fult, bra och dåligt. För någon timme sedan satte tankarna igång igen när jag läste en presentation av en person där denne skrev att den har sofistikerad musiksmak, vilket enligt honom är jazz.

Definitionen av sofistikerad skiljer sig lite från olika ordböcker men kort och gott kan man sammanfatta det i utvecklad, komplicerad och förfinad.  Varför måste vi klassificera saker i fint, fult, bra, dåligt, sofistikerat eller inte? För mig är ”bra” eller ”fin” kultur det som skapar känslor inom oss. Olika saker kan vid olika tillfällen gripa tag i oss, ibland håller vi med, ibland är det engagerande för det är tvärt emot det vi tycker, ibland gör det oss glad och ibland ledsna, ibland kan det vara just det som gör att vi slappnar av från allt och bara får slippa tänka en stund.

Jag gillar jazz men vad säger att det är mer sofistikerat än något annat? Varför är jazzen mer utvecklad än tex hiphop?

Jag älskar att tittat på TV och film. TV:n står nästan alltid på hos mig, som sällskap, som påfyllnad av kunskap och inspiration och som ett sätt att bara koppla av. Mina favoriter just nu i filmsfären är ”The King’s speech” (kan kanske av vissa klassas som lite mer sofistikerad) och ”Letters from Juliette” (kan av många klassas som amerikans skit), men vet ni, jag älskar dem båda! För att inte tala om serier där just nu ”Hawaii five-0” och ”Sex and the city” (gammal goding) toppar listan just nu.  

Några av de bästa böcker jag läst på sistone är ”Hitta vilse”, ”Baddaren” och ”Min bästa väns dotter”. De är inga nobelpristagare till författare men de har gripit tag i mig, ibland handlingen och ibland karaktärerna. Det är för mig bra kultur och bra författare men för andra säkert helt tvärt om.

Varför denna indelning? Varför måste vi säga att något är bättre än det andra? Vem bestämmer vad som är fint eller fult respektive sofistikerat eller inte, vilka författare/konstnärer som är bra och dåliga?

Från och med nu tänker jag bara läsa, lyssna och titta på det som berör mig, det som väcker känslor och lust. Jag tänker vara stolt över det och strunta i vad andra ser det som!

Önskelista

För några veckor sedan skrev jag om mina styrkor. Idag är det ett snarlikt ämne som snurrar runt i mitt huvud, gåvor och talanger.

Igår på morgonen såg jag en lång intervju med Patti Smith. Hon sa många kloka saker, om du missade den så gå in på TV4Play och se den. Jag kan lova att du inte kommer ångra det!
En av de kloka sakerna hon sa var att hon inte ville vara en rockstjärna, hon vill förmedla sina åsikter. Musiken är hennes talang och hon kände en skyldighet att använda den. Vi har talanger för att vi ska använda dem, inte bara för ens egen skulle men även för andras.

Imorse lyssnade jag till min storasyster som förklarade för en grupp med barn om gåvor och talanger. Hon pratade om att vi kan få presenter och att vi kan önska oss saker. De gjorde tillsammans en önskelista som bland annat innehöll Wii, katt och en cykel utan stödhjul. När listan var klar förklarade hon att vi, förutom presenter, även får talanger som gåvor. Det är lätt att man jämför talangerna precis som hon och jag jämförde paketen när vi var små. Skillnaden är att alla talanger är lika mycket värda.

Min lista på de gåvor som förgyllt min helg innehåller:
     Solvarma vindruvor från föräldrarnas trädgård
     Kräftor
     Filmmys
     Vänner
     Familjen 
     Skratt
     Kramar

Jag tackar ödmjukast för de gåvor jag fått i helgen. En lista på mina talanger, som jag ska dela med mig av, kommer inte här. Men jag kan definitivt stryka sjunga efter lördagens kräftskiva :-)

Gubben höst knackar på

Det är fredag morgon och jag är på väg till till jobbet, andra dagen efter semestern. Jag andas in frisk luft, den är kall, hög och klar. Vattendroppar av daggen glänser på bladen, i gräset, på bilarna och på taken. Solen tittar fram med sina skarpa men härliga strålar. Det börjar ryka av vattnet, snart har alla droppar dunstat bort.

Det är ett otroligt vackert skådespel som sker mitt framför mig på väg till tunnelbanan. Jag tänker: nu är hösten här. Jag säger hejdå till bad, bruna ben och uteserveringar. Samtidigt hälsar jag spark i lövhögar, stickade koftor och mysiga caféer välkomna.

Välkommen Gubben Höst! Fröken Sommar, jag kommer sakna dig men ser fram emot att ses om sisådär 9 månader!

För första gången

Jag är sju år. Bredvid min säng står en en nya ryggsäck, en cerise och turkos Adidas-väska. I den ligger ett lila pennfodral. Jag kan inte sova. Jag är nervös. Jag är spänd. Tiden går så långsamt.
Jag somnade till slut men så var det dags att vakna. Farmor följer, vägen känns lång, den tar aldrig slut. Framme! Vart ska jag gå? Vad ska jag göra?

Jag har jobbat ganska mycket i sommar, men inte på kontoret. Sedan midsommar har jag bara varit inne på kontoret 2 dagar. Nu är det dags igen, imorgon börjar jag jobba.
Jag har jobbat 3,5 år på samma ställe och för första gången är jag lite nervös. Det känns lite som kvällen före första skoldagen. Konstigt, jag vet! Vet inte varför det är så just denna gång. Jag kan jobbet och det är inget nytt, det kommer att gå bra och snabbare än jag önskar kommer det rulla på i 150 km/h och semestern kommer att kännas väldigt fjärran. Men just nu känns det avlägset.

PS. Räddningen, min fina kollega Malin som har erbjudit sig att ta hand om mig imorgon, vara min fadder, visa var toaletten finns osv :-) Tack Malin!

Tomheten efter ett uppbrott

En tomhet infinner sig. Jag har precis gjort slut med Maja, Pelle, Karin, Alex och Jens. Vad händer nu? Måste vila lite innan jag kan gå in i nästa relation.

Under några veckor denna sommaren har jag levt Maja, Pelle, Karin, Alex och Jens. Vi har tillsammans varit på Hjortholmen. Ja, eller de var där i Emma Hambergs bok men jag levde med dem, kände deras glädje och sorg. Nu är boken slut. Jag kommer aldrig mer få känna deras känslor eller få veta vad som händer sen, kommer Karin kunna hålla sig från att ljuga och kommer Alex hitta sig själv?

Jag har en livlig fantasi, lever mig in i saker och spinner vidare. Det är, enligt min hobbypsykolog det vill säga jag själv, anledningen till att jag älskar spännande program på TV men att jag inte kan se dem när jag är ensam. Min fortssättning på programmet är nämligen sju gånger mer spännande och läskigare än det som visats på TV och det gör att jag inte kan sova.

Jag ser min fantasi som en styrka, den ger mig många härliga stunder och skapar en kreativ glädje. Men kombinerat med min mörkrädsla är det inte alltid en helt lyckad kombination och efter att jag läst klart en bok infinner sig denna tomhet.

Det positiva jag får tänka på när tomheten gör sig påmind är att jag snart kommer ha en nya relation som förgyller min vardag och framförallt min tunnelbaneresa till jobbet.

Mat utan prestige

Liten bit av brunchutbudet hos mig

Dagens tema för mig har varit förtäring. Jag började dagen med att bjuda hela familjen på brunch.
Det bjöds på allt från amerikanska pannkakor med lönnsirap och blåbär till quinoasallad med sparris och granatäpple. De verkade nöjda och glada. Tyvärr är jag inte så bra på det där att beräkna mängd så kylskåpet är nu fullproppat och jag kommer att få äta rester av brunchen hela veckan.

Det här med brunch eller frunch (om man använder det mer svenska ordet), det gillar jag. Man äter och har trevligt tillsammans, alla är avslappnade och glada, ingen tidspress. Dessutom kan man testa nya recept utan prestige. Mer brunch åt folket!

Efter brunchen har det på schemat bland annat stått bakning. Jag avslutar nu dagen med en kopp te och en bit av favvochokladen i soffan. Härlig söndag som går mot sitt slut, bra uppladdning för veckan som kommer.

Prioritera bekväm tystnad

De senaste dagarna har jag haft förmånen att ha semester och jag har passat på att träffa vänner. Det är så skönt att få sitta ner, äta, skratta, prata och ibland vara tysta tillsammans, tystnad visar vem jag är bekväm med.

Två av mina fina vänner och jag i Turkiet.
Alla ni som inte är på fotot finns i mitt hjärta.

 

 

Att ha vänner runt omkring sig är det bästa. Jag känner mig trygg, kan vara mig själv och visa så väl bra sidor som de mindre attraktiva. Efteråt känner jag mig påfylld av energi och glädje. Tack alla mina fina vänner för att ni är de ni är, för att ni står ut med mig och att jag får vara en del i era liv.

Snart kommer allt börja snurra igen, tillbaka till jobbet och verkligheten nästa vecka. Jag vet att det kommer rulla på och ibland lite för snabbt. Jag kommer prioritera att umgås med nära och kära, det är helt klart värt att prioritera, även om det inte kanske blir lika ofta som när jag är ledig hela dagarna. Men då är det skönt med nära vänner, fastän man inte träffats på ett tag så känns det ändå naturligt att ses igen och man vet exakt var man har varandra.

Nu ska jag lämna datorn så jag hinner träffa fler vänner på de dagarna som är kvar på min semester! Men först vill jag avsluta med några rader ur en sång, jag vet att jag citerar sånger då och då men här kommer en till. Carolas ”Sanna vänner”.

     Alla måste ha nån att kunna lita på, det är så
     Och en trofast vän är mera värd än guld
     Jag vet, vänner prövas genom tidens gång
     Sviker aldrig fast din väg är lång
     Finns där vid din sida när vågorna slår
     Håller det de lovar, det är vänner som består


     Sanna vänner har man kvar när de andra har gått
     Sanna vänner kan man alltid lita på
     När du kom behövde jag en vän
     Sanna vänner kommer alltid igen


     Dimman lägger sig och de står kvar
     Sanna vänner är det bästa du har

Tänk som en 3åring

"Vem är du? Vem är jag? Levande charader. Spelar alla roller så bra." Sjöng Arja Saijonmaa på 80-talet.

Visst kan det vara stora frågor som virvlar runt i huvudet. Frågor som är svåra att hitta svaret på. Men varför gör vi det alltid så svårt för oss? Och varför måste vi ha svaret på allt? Kanske vore det lättare att tänka som ett barn.

Enligt min systerdotter Alisa 3 år så är jag en moster som inte är giftig (eftersom jag inte är gift). Vad mer måste jag veta?:-)

Jag och jag enligt min systerdotter

Hjärta eller hjärna - vad ska man lyssna på?

Prickar som kommer att liva upp hösten

Måste man alltid vara förnuftig? Hjärta vs hjärna. Varför säger de inte samma sak?

Jag stod i tygaffären och skulle köpa nytt tyg. Jag hade två alternativ framför mig, ett stilrent svart och vitt tyg med blad och ett rött med vita prickar. Vilket skulle jag välja?

Detta kan ses som ett enkelt problem men det är bara ett exempel på när hjärnan säger en sak, det stilrena tyget, och hjärtat säger något annat, det prickiga.
Eftersom jag har en svaghet för att shoppa kläder, skor och väskor så har jag en 10-kronors regel. Men frågan jag ställer mig är, när inte den regeln funkar, hur vet man när man ska falla för frestelsen och lyssna på hjärtat eller vara logisk och förnuftig och göra som hjärnan säger?

Ibland kan det röra stora saker och ibland lite mindre. Denna gången var det bara tyg till gardinen och stolsdynor i köket men det kan lika gärna var stora avgörande beslut. Igår lyssnade jag på hjärtat och köpte det prickiga tyget. Visst, jag kanske inte kommer ha det för evigt. Men just nu gör det mig glad. Varje gång jag kommer in i mitt kök kommer jag glädjas åt prickarna. Och den lilla glädjen kan jag få nytta av i novembermörkret.

Är det du eller jag som är dum?

Jag har olika sidor och väljer att lyfta fram olika i olika sammanhang.

För ett par veckor sedan var jag på en fantastisk semester i Grekland, några saker förundrade mig var:
* att toaletterna inte gick att låsa
* att bara män arbetade på restaurangerna
* reseledarnas sätt att tala med oss.

Jag och Hilda, som var i Grekland, arbetar både med kommuikation och vi skrattade ofta åt reseledarnas uttalande.
"Amarulla, är ungefär som Baileys. Men det kommer faktiskt som Afrika"
"Saluhall,m det är som en marknad men den är på samma ställe hela tiden"
"Moské, det är en turkisk kyrka"
"Titta åt höger eller vänster för det är där vi har fönster i bussen"

Igår diskuterade jag detta med några vänner. Är reseledarna dumma, tror de att vi är dumma eller är det bara en  jargong?
Vi kom fram till att det troligen är deras roll. Jag vet att jag går in i olika roller men måtte jag aldrig behöva gå in i en roll där jag måste prata med människor som om de de är dumma i huvudet fastän de inte är det.

Om någon med kopplingar i resebranschen läser detta - jag kan erbjuda mig att komma och ha kommunikationsworkshops!

Toaletter - kulturkrock eller bara ett roligt minne

Jag sitter och väntar på att få åka till stranden, först måste bara pastan som ska mätta magen vid lunchen bli klar. Vilken underbar sommar jag haft, Öland, Kreta, World Scout Jamboree och nu njuta av sommaren i Stockholm.

Jag småskrattar för mig själv när jag tänker på händelser under sommaren. Jag har blivit förvånad vid flera tillfällen, tillfällen och människor som jag aldrig kommer att glömma.
En sådan sak är toaletterna på Kreta. Jag kan förstå att man inte får slänga toapapper i toaletten för så är det ju i väldigt många länder. Jag har inga problem med ståtoaletten med ett hål i golvet vid stranden, även det har jag ju upplevt tidigare och det kändes dessutom mest hygieniskt. Men det här med att offentliga toaletter inte har något lås på dörren, det förundrar mig.
Först trodde jag att det bara var på den första restaurangen men så fel jag hade, alla restauranger, caféer, barer, hotell... Är dörren stängd är det upptaget och är den öppen får man gå in. Andra kanske tycker att det är helt naturligt men för mig, när man sitter med byxorna vid fotknölen, känns det väldigt utlämnande och ja man kan väl säga så här att det blev ju inga långbesök direkt.
Toaletten som tog priset var den på Vita Baren (som jag och Hilda döpte den till för vi är inte så bra på det grekiska språket). Det var en lång smal toalett, när man kom in så lät det först öhhhh, det var handduksmataren som gick igång för att man gick förbi den och det gick inte att undvika då det var så smalt. Tre meter in var toalettstol, det vill säga att det inte fanns en sportslig chans att nå dörren med foten eller handen när man satt ner. Väl klar, och ingen hade kommit in, tvättade jag händerna och tog pappret som matats ut när man gick in. På väg ut hörde man igen öhhhh, mer papper....     

Till slut vande jag mig vid att inte kunna låsa, de första dagarna i Sverige kunde det blivit pinsamt eftersom jag glömde det en och annan gång här med men som tur var förskonades jag från det. Kulturkrockar kan te sig på många sätt, fler har jag upplevt tidigare men det här med toaletterna på Kreta, det var jag inte beredd på.

En helt ny stad

Är på ett fält, det är en febril aktivitet för att få allt klart till World Scout Jamboree utanför Kristianstad.
Efter en timme går jag förbi samma plats och nu är det något nytt på plats, ett pussel läggs och varje bit som kommer på plats gör att det blir lite mer helt, bilden blir lite mer tydlig. Till slut kommer detta var ett hem, en mötesplats och en festival för 38 000 scouter från cirka 150 länder i 12 dagar.

Det är häftigt att se denna entusiasm och det stora engagemang som driver detta, ideella krafter som skapar en mötesplats för unga som aldrig hade haft möjlighet att träffas annars, en mötesplats som ger tillfälle för deltagarna att få lära sig mer om världen genom varandra för att få större förståelse för olikheter, få massor av nya kompisar och ha otroligt roligt. Det är viktigt, kanske mer viktigt än någonsin.

Dags att släcka lampan för imorgon fortsätter vi att forma en ny stad.

Tillbaka i verkligheten, vilket uppvaknande

Fredag 22 juli - en vanlig sommardag som förvandlades till en mardröm som ingen kommer att glömma.

Jag kliver av flygplanet på Arlanda, sätter min fot på svensk mark igen. I en vecka har jag varit bortkopplad från TV, tidningar och allt som har med internet att göra. Man skulle kunna tro att jag har varit i obygden men så är det inte, jag har varit på semester en vecka i Grekland, kopplat bort allt (kan inte ens tjuvläsa på löpet för jag förstår inte grekiska alls). Jag frågar pappa om det hänt något i världen, men det verkar inte som några stora nyheter har basunerats ut i etern, förutom taxistrejk i Grekland och den har jag inte missat.

Jag kommer hem, öppnar dörren till mitt hem och en unken instängd luft möter mig. Första uppdraget, införskaffa mat att ställa i det ekande tomma kylskåpet och lägga i den ekande tomma magen. Sätter mig i soffan, sätter på TVn och möts av nyheten om sprängning i Oslo och det följs sedan av den chockande nyheten om massakern på Utøya. 

Det är helt ofattbart det som hänt. Mina tankar har under drygt ett dygn gått till Norge och de drabbade, dagen fyllts av nyhetssändningar och twitterläsning. Jag går nu och lägger mig med tanken att världen aldrig kommer bli densamma, men det betyder inte att vi ska ge upp, vi fortsätta att bygga den världen vi vill leva i.

Vinkar hejdå

Sitter i en buss, vi ska vara ett par i 7,5 timme. Laddat upp med frukt, dricka, tidning, bok och film. Vi ska nog klara oss. Men när 7,5 timme har gått tror jag att jag är färdig med dig och gör slut.

Jag vinkar hejdå. Lämnar underbara Öland för denna gång. Med lite sorg säger jag hejdå.Tänk att en plats kan betyda så mycket, det kan verka fånigt, det är ju bara en ö. Men det är en speciell plats för mig, jag känner mig hemma men ändå är det inte vardag, jag vet vad jag får men ändå upplever jag alltid något nytt. Trygghet men ändå äventyr. Jag blir aldrig mätt på det.

Jag har haft en fantastisk semester med min familj. De är kvar på stranden och jag beger mig hemåt för att packa om inför nästa äventyr med Hilda.

Öland, vi ses igen nästa år. Och till dig som inte upplevt Öland säger jag bara: åk! Jag ger gärna tips på vad du ska göra, en lång lista.

Några smakprov från semestern på Öland:

Jag är bra!

Det är en varm sommarkväll. Fönstren står öppna för att få korsdrag. Vi är i Tant Augustas stuga, en liten röd stuga med lågt i tak, med lummig stor trädgård och kossorna till granne. Mamma läser högt för mig och min storasyster. En fluga flyger omkring och sätter sig irriterande på mig, om och om igen.

Man skulle tro att detta var för 20 år sedan, men det var faktiskt bara för några dagar sedan. Mamma läser ur en bok, Strengthsfinder 2.0 av Tom Rath:

Our goal was to start a global conversation about what’s right with people. We were tired of living in a world that revolved around fixing weaknesses. Society’s relentless focus on people’s shortcomings had turned into a global obsession. What’s more, we had discovered that people have several times more potential for growth when they invest energy in developing their strengths instead of correcting their deficiencies.

Jag måste erkänna att det är lättare att säga tre svagheter än styrkor om mig själv. Men varför? När jag ser på mina syskonbarn så vågar de säga: jag är bäst! Allt blir ju mycket lättare när man tänker på det positiva, varför gör jag då inte det mot mig själv? Kanske är jag rädd för att jag har en annan bild av mig själv än vad andra har och säger jag det högt kan bilden av mig själv förändras, vilket är läskigt då det är min identitet. Det finns flera sidor av en människa och vi ser ur olika perspektiv så det är väl inte konstigt om man fokuserar på olika saker, det ena behöver inte vara mer rätt eller fel.

David 4 år har klättrat högst upp och jublar: jag är bäst! 

Mina styrkor…

…enligt mig:             …enligt storasyster:           …enligt pappa:                     …enligt mamma:

nyfiken                     envis                                      drivande                                pålitlig

engagerad                kreativ                                   ansvarstagande                   uppfinningsrik

driftig                        kontaktskapande                 kreativ                                   snabbt genomförande

                                 

Jag är bra! Jag vill fokusera på det positiva och utveckla det. Självklart ska man jobba med och vara medveten om sina svagheter men det behöver inte vara allt och inte fokus. Jag kan tillföra mer om jag gör det jag är bra på.

Gör ont i hjärtat - av helt olika anledningar

Igår kväll var jag på världens vackraste plats, Äleklinta på Öland. Jag satt på stenstranden, det kom värme från stenarna, vågorna rullade in, varma vindar lekte med mitt hår och strålarna från solen smekte min kind. Jag satt tyst och memorera varenda tanke, känsla, ljud och lukt. Det var så där vackert så att det nästan gör ont i hjärtat, man kan varken beskriva det eller försöka minnas på ett korrekt sätt efteråt, det går bara att uppleva där och då.

När jag satt på stenarna vandrade min tanke iväg, jag tänkte på nyheterna som jag tittade på innan. En 18-årig kille hade blivit knivmördad i Hässelby helt oprovocerat. Några dagar innan blev en 7-årig pojke knivdödad och en 2-årig flicka dödad av ett rattfyllo.

Kontrasterna kunde inte vara större. Två motpoler, det vackraste och det mest hemska. Det enda likheterna är att man bara kan förstå det till fullo om man verkligen är där i situationen.

Min tanke går till de drabbade. Jag hoppas att fler kan få uppleva den vackra, helt underbara platsen och färre den hemska, mörka och sorgliga.

En spark i baken

Nu var det länge sedan jag skrev här. Jag har haft lite "skrivkramp", jag har känt att jag inte har något vettigt att dela med mig av, men efter att några vänner har pushat mig så är jag här igen. De hade saknat Miss Karin.

Ibland behöver man ett uppmuntrande ord och utmaning för att vilja och våga. Det kanske inte alltid är att skriva, faktiskt ganska sällan tror jag, utan kan röra sig om allt mellan himmel och gjord. Det är lite skrämmande att förverkliga sina drömmar, att ge sig ut på ny mark eller att utlämna sig. Om man vet att det finns någon som hejar på, som tar emot och som stöttar så är det lite mindre skrämmande att våga ta klivet.
    
Jag säger som Beatles:
Oh I get by with a little help from my friends,
Mmm,I get high with a little help from my friends,
Mmm, I'm gonna try with a little help from my friends.

För mig var det bara en push för att våga skriva igen men nästa gång kan det vara något helt annat. Jag fick en spark i baken, nu tänker jag försöka lyfta mina vänner lite, då kan vi alla våga lite mer och komma lite längre.

Gilla läget

”Det är bara att gilla läget”. Men varför ska vi göra det egentligen?

Om jag gillar läget blir det ingen förändring. Tvekan och längtan utvecklar oss. Jag är nöjd och tacksam för allt jag har och det vill jag inte förändra. Ibland är det bra att gilla läget, vara positiv och spela efter de regler som är satta men vissa saker kan jag inte bara köpa, jag vill ha förändring. Jag vill njuta av det jag har men jag vill bli en bättre människa i en bättre värld.

En vän berättade om att hans morfar hade skrivit ett brev till honom när han föddes. Det stod något i stil med att det inte spelade någon roll vad han blir bara han är en god människa. Morfadern la inte en låg ribba men jag tycker ändå att det är det finaste man kan önska en människa. Vi har alla fel och brister, att vara en god människa hela tiden är näst intill omöjligt men strävan efter att vara en god människa gör oss lite godare och det är ett stort steg.

Som kandidaterna till miss universum brukar säga ”det jag önskar mig mest i världen är fred på jorden”.  Jag småler när jag skriver det, om det inte hade varit så inövat så är det ju faktiskt den bästa önskan. Nu tycker jag att vi ska sluta önska, sluta att alltid gilla läget och istället handla.

Ladda batterierna

Idag var dagen fylld med möten, men igår var det helt tvärtom, det var söndag och vilodag. Jag sitter i min soffa med en tekopp i handen, tar mig en liten ”vilostund” fastän det är måndag. Jag tänker tillbaka på när jag var liten och hälsade på hos mormor.

Jag är 8 år och gläds åt att det är sommarlov. Solen skiner och jag känner gräset som kittlar mellan tårna medan jag styr mina steg åt höger. Jag har siktet inställt på mormors hallonbuskarna. Med en tom flora-ask med rödklöver på i vänster hand lägger jag med höger hand vartannat hallon i asken och vartannat i munnen. Självklart kontrollerar jag noga, två gånger extra, att det inte är någon mask i hallonen.

Pappa kommer från framsidan med handjagaren skjutandes framför sig. Jag vet att detta har föranletts av en diskussion mellan pappa och mormor. För mormor är vilodagen viktig, man ska inte arbeta på söndagen. Men pappa förklarar för mormor att för honom så är det vila att påta i trädgården. De har varje fall kommit överens om att ingen gräsklippning sker under gudstjänsttid.

Jag springer till framsidan, går in i det bruna förrådet med alla spännande saker i. Jag ser sparken och längtar redan lite till jullovet. Jag tar med mig kantklipparen och krocketspelet. Med ett svung klipper jag kanten på gräsmattan, det är ett under att inga fingrar kom i mellan, och fint blir det.

Efteråt försöker jag få någon att spela krocket med mig men jag lyckas inte övertyga någon. Istället blir det fika på altanen, självklart är mormors goda bullar och hemgjorda saft på menyn. Efter lite tjat spelar syster och mamma krocket med mig, de har dock inte lärt sig att de ska låta mig vinna…

En härlig vilodag som jag minns resten av livet.

Jag tror att vi alla behöver stunder av vila, en stund att stanna upp och en stund att ladda våra batterier. Vilan kan ske på olika sätt, för pappa var det att lämna kontoret och ta av sig kostymen för att gå ut i trädgården och jobba, för mormor var det att sitta ner på altanen med en kaffekopp i handen och prata med familjen och för mig kan det vara att gå ut i solskenet och umgås med familjen eller vänner. Men som den dåliga förloraren jag är, kan jag ge er alla rådet att låta mig vinna men låt mig inte spela minigolf för det slutar aldrig bra.

Oftast glömmer jag bort det där med vilodag, att man faktiskt behöver en stund att släppa alla måsten och prestationskrav, att sätta sig ner och andas och att njuta av det man har. Jag längtar redan till en stund utan krav och att bara få vara, fastän det bara är måndag idag.

Krona eller klave - olika sidor av mig själv

Beslutsam vs beslutsångest

Kostym vs mjukisbyxor

Höga klackar vs tofflor

Klockan sprang iväg och det fick även jag göra för att hinna. Nyckeln vred jag om och jag vände mig om. Där stod grannen med sitt barn. Kostymbyxorna var på och jag var förberedd för att inta dagens möten. Hövligt men lite stressad hälsade jag och fortsatte ner i trappan.

Klockan var åtta på kvällen och jag var på väg ner i källaren. Även denna gång mötte jag grannen med sitt barn i trappan. Jag log mot dem och vi pratade en stund.  Barnet tittade på mig och sedan på sin mamma. Barnet funderade och konstaterade ”Mamma, titta det är Karin men en annan Karin”. Denna gång hade jag på mig tofflor, mjukisbyxor och hade en ny frisyr då jag under dagen besökt frisören.

Barnet hade helt rätt. Som ett mynt har olika sidor så har även vi det. Oftast känns det i och för sig mer som rubriks kub, sex sidor men varje sida kan kombineras i näst in till det oändliga. Vem är jag? Ibland känns det lite förvirrande och visst kan vissa sidor kännas mer lockande och bekväma än andra men alla sidor är jag, bara olika sidor av mig. Alla mina sidor är det som gör mig till just den person jag är. Nya erfarenheter och utmaningar gör att en ny kombination av rubriks färgade rutor bildar ett mönster som gör mig lite mer mångsidig.

Barnet har sett två sidor av mig, båda är jag och båda är sanna men det är två helt olika sidor. Ju fler sidor man får se desto bättre lär man känna en person och antalet sidor och kombinationer är oändliga. 

Nu är det dags, mitt nästa uppdrag till mig själv är att vrida och vända. Alla har mer att ge än det som ögat först ser... 

Du får allt att bli lite bättre

Jag lämnar morgonens första möte och ska bege mig mot nästa. Jag möts av en trevlig överraskning, solen skiner. Jag går längst Drottninggatan med solen i ansiktet, jag njuter och nynnar på en visa jag lärde mig när jag var liten. Med ett leende över hela ansiktet och med en glädje som bubblar i hela kroppen önskar jag att vägen skulle vara lite längre.  Solen är så stark som bara vårsolen kan vara, den sticker nästan i ögonen och det är underbart, jag koncentrerar mig på att ta till vara på varje stråle. Jag svänger vänster på Kungsgatan men önskar att jag kunde fortsatta rakt fram i solen en stund till.

När jag var liten var jag på Öland/Klinta varje sommar, ett riktigt smultronställe för mig. Hela somrarna gick vi och sjöng:

Solen är skön

Solen är toppen

Solen är varm, målar brun hela kroppen

Solen som gör det blir morgon var dag

Solen på Klinta är bäst tycker jag

Det var just denna sång som jag utan att tänka på det gick och nynnade idag.

Under flera veckor har jag längtat efter solen, att få känna dess strålar värma mitt ansikte och att få uppfyllas av dess energi. Staden har känts grå, humöret och energinivån har legat på den svenska nivån lagom men idag är det skillnad. Idag badar staden i solens ljus, det röda känns rödare och det blåa blåare, alla jag möter ser lite gladare ut och själv känner jag att jag kan klara av allt som kommer i min väg.

Jag går in på nästa möte, sätter mig strategiskt så jag kan se fönstret och solen, lite mer, bara lite mer…

Siktet inställt framåt

Vi har haft kallt och snö länge. Snön har skimrat men idag låg det ett gått täcke över staden. Dropparna har smattrat på fönsterbläcket i ett dygn och små vårforsar av smältvatten har runnit över snöiga vägar som nu är täckta av blankis.
Jag gick med stapplande steg mot jobbet. Stannade till, skulle jag ta vägen åt vänstra med lite backar eller den högra som är platt men som jag vet varit dåligt plogad? I vanliga fall går jag raskt, med ena foten framför den andra utan att tveka, åt höger. Idag var det inte lika självklart, vilken väg var den säkra, vilken väg skulle jag ta?

Vi ställs dagligen inför val, stora som små. Färg på strumpbyxorna, ost eller skinka på morgonmackan, köpa drömbostaden som eventuellt är lite för dyr men så fin, stanna kvar eller gå, satsa på drömmen eller vara kvar i det trygga och bra, anta utmaningen? Vissa val reflekterar vi inte över medan andra går vi trevande förbi eller rent av stannar vi upp och stampar ett tag.

Jag står, som alla andra, vid vägskäl. Valen kan för andra verka som oviktiga och små val men för en själv kan de vara allt annat än lätta. Jag vet inte alltid vilken väg jag ska välja och hur jag ska komma framåt. Men jag vet att trots att det kan vara skrämmande så jag vill framåt, jag vill leva livet och njuta av det. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och tänka ”om jag bara hade vågat”. Precis om valen är små och stora varje dag så är även chansningarna det, och vinsterna.  

Jag tog den vänstra vägen, kanske var det inte den ultimata men jag kom fram och det är ingen idé att fundera hur snabbt och smidigt det hade gått med den andra. Att tänka är bra men ibland måste man våga chansa och sedan köra på. Människor som peppar och ger råd är toppen och det kan vara just det man behöver för att våga men till sist är det bara jag själv som kan ta steget.

Jag kommer nog stampa vid många tillfällen men en sak vet jag, jag vill framåt.

På stapplande ben men lite rikare. Ta ansvar och gör skillnad!

Jag har nu vaknat upp efter att jag under vintern gått i ide. Vintern är inte slut men jag har efter en skön och lång ledighet fått nya krafter och hittat tillbaka hit.

Igår var jag på väg till ett möte. Jag gick och pratade med en kollega. Det var kallt men en trevlig promenad. När jag kommit ner för ett av tre steg i den lilla utomhustrappan halkade jag till. Min kollega kom till min räddning och jag slapp en ond svanskota, blåmärken och stukade fötter.

De senaste dagarna har jag tänk på goda gärningar många gånger, mycket mer än i vanliga fall. Min syster och tre av hennes studiekompisar tog initiativet till att under en dag, idag, sätta fokus på att vi kan göra skillnad, hjälpa varandra och uppmanade alla att göra goda gärningar. Det är inte svårt att vara snäll mot sina medmänniskor och det var det som de ville uppmärksamma med satsningen som startades som ett event på facebook.

I eventet har många kommenterar att de gör goda gärningar varje dag och några har sagt att en sådan dag inte behövs. Det är ju toppen att så många gör goda gärningar varje dag och i en önskevärld så skulle inte detta initiativ behöva tas men vi lever inte i en önskevärld. Barn och unga lever i fattigdom och mår psykiskt dåligt, människor är hemlösa och klimathotet växer, i en sådan värld krävs förändring och fler goda gärningar. Förhoppningsvis kan denna dag inspirera flera att stötta varandra.

En annan kommentar som jag funderat mycket på idag är ”man ska inte planera en god gärning och inte heller berätta om den efteråt för då är det inte en god gärning”. Efter att ha tänkt mycket på det så kan jag inte annat än att säga att jag inte alls håller med. Att stötta andra föds i de situationer man utsätts för men till viss del kan man visst planera det, man kan faktiskt i förväg bestämma sig för att man vill och ska vara med öppen för att hjälpa andra. Man kan även välja att göra förebyggande åtgärder, ett exempel på det är att man kan bli blodgivare. I Stockholm är bara 3 av 100 vuxna blodgivare, medan alla förväntar sig att de ska få hjälp om de är i behov (tack Emma för den faktauppgiften). Den andra delen i kommentaren var att man inte skulle berätta om det man gör. Självklart tycker jag inte att man ska hjälpa för att sedan skryta om det, man ska göra det med hjärtat men däremot tycker jag att man ska berätta om det och på så sätt inspirera andra till att ta ansvar för sig själv och andra.

 

I morse öppnade jag kylskåpet, det ekade tomt. Skulle jag sitta 40 mil i en bil måste magen få lite påfyllnad. Jag sprang till affären. Utanför stod en man och sålde tidningen Situation Stockholm. Jag gjorde som jag gör då och då, jag köpte en tidning och gick vidare in i affären. När jag kom in stannade jag upp. Vad hade jag gjort? Jag hade agerat reflexmässigt men tack vare initiativet från min syster och hennes kompisar fick det mig att tänka till. Det var väldigt kallt ute, jag borde köpa en kopp kaffe till mannen. Det fanns inget färdigt kaffe i affären men det blev en smörgås. När jag kom ut med frukostbrödet i ena handen, tidningen under armen och smörgåsen i andra handen gick jag fram till mannen och frågade om han var hungrig. Mannen sken upp, tog tacksamt mot smörgåsen och vi pratade i några minuter. När jag började gå ropade han på mig, jag gick tillbaka. Han tittade på mig och sa ”tack för att du såg mig”. Visst hade jag köpt en tidning men jag hade inte sett honom första gången. När jag kom ut såg jag honom. Jag berikades med ett trevligt samtal och nya perspektiv på livet. Det kostade mig en smörgås för 19 kronor och 7 minuter av mitt liv.

Jag skriver inte detta för att jag vill höja upp mig själv eller för att få klappar på axeln. Jag skriver det för att jag vill tacka fyra unga tjejer för deras initiativ som gjort mitt liv rikare och förhoppningsvis kan mina ord inspirera någon annan.

Vi behöver alla ibland någon som stöttar oss. Kanske är det ett fysiskt stöd i en hal trappa, blod vid en operation eller en smörgås och ett samtal utanför affären. Värme och omtanke gör skillnad! Det är möjligt att förändra världen, bara vi vågar anta utmaningen.