Jag kliver av flygplanet på Arlanda, sätter min fot på svensk mark igen. I en vecka har jag varit bortkopplad från TV, tidningar och allt som har med internet att göra. Man skulle kunna tro att jag har varit i obygden men så är det inte, jag har varit på semester en vecka i Grekland, kopplat bort allt (kan inte ens tjuvläsa på löpet för jag förstår inte grekiska alls). Jag frågar pappa om det hänt något i världen, men det verkar inte som några stora nyheter har basunerats ut i etern, förutom taxistrejk i Grekland och den har jag inte missat.
Jag kommer hem, öppnar dörren till mitt hem och en unken instängd luft möter mig. Första uppdraget, införskaffa mat att ställa i det ekande tomma kylskåpet och lägga i den ekande tomma magen. Sätter mig i soffan, sätter på TVn och möts av nyheten om sprängning i Oslo och det följs sedan av den chockande nyheten om massakern på Utøya.
Det är helt ofattbart det som hänt. Mina tankar har under drygt ett dygn gått till Norge och de drabbade, dagen fyllts av nyhetssändningar och twitterläsning. Jag går nu och lägger mig med tanken att världen aldrig kommer bli densamma, men det betyder inte att vi ska ge upp, vi fortsätta att bygga den världen vi vill leva i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar