Jag lämnar morgonens första möte och ska bege mig mot nästa. Jag möts av en trevlig överraskning, solen skiner. Jag går längst Drottninggatan med solen i ansiktet, jag njuter och nynnar på en visa jag lärde mig när jag var liten. Med ett leende över hela ansiktet och med en glädje som bubblar i hela kroppen önskar jag att vägen skulle vara lite längre. Solen är så stark som bara vårsolen kan vara, den sticker nästan i ögonen och det är underbart, jag koncentrerar mig på att ta till vara på varje stråle. Jag svänger vänster på Kungsgatan men önskar att jag kunde fortsatta rakt fram i solen en stund till.
När jag var liten var jag på Öland/Klinta varje sommar, ett riktigt smultronställe för mig. Hela somrarna gick vi och sjöng:
Solen är skön
Solen är toppen
Solen är varm, målar brun hela kroppen
Solen som gör det blir morgon var dag
Solen på Klinta är bäst tycker jag
Det var just denna sång som jag utan att tänka på det gick och nynnade idag.
Under flera veckor har jag längtat efter solen, att få känna dess strålar värma mitt ansikte och att få uppfyllas av dess energi. Staden har känts grå, humöret och energinivån har legat på den svenska nivån lagom men idag är det skillnad. Idag badar staden i solens ljus, det röda känns rödare och det blåa blåare, alla jag möter ser lite gladare ut och själv känner jag att jag kan klara av allt som kommer i min väg.
Jag går in på nästa möte, sätter mig strategiskt så jag kan se fönstret och solen, lite mer, bara lite mer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar