Veckans sko är ständigt vid min sida

Denna veckans sko är...
... tofflorna

Varma, ulliga och sköna. Ständigt vid min sida, min vapendragare i vått och torr. Att vara en toffel kan ses negativt och detskämtas ofta om det, men mina tofflor är allt annat än negativa. De kan kännas alldagliga och tråkiga men för mig är de stabila, trygga och varma. För mig är det inget negativt med de egenskaperna, varken med skor eller med människor.

De senaste dagarna har jag frusit men när jag sätter ner fötterna i mina kompanjoner, tofflorna, blir hela jag varm, livet blir lättare och allt blir roligare. Heja tofflorna, heja mina nära och kära som är vid min sida - vilket bra liv jag har!

Värme om fötterna och inombords, men inte för alla...

I tisdags när jag satt på tunnelbanan för att åka till stan kom det på en kvinna. Hon gick genom vagnen och frågade om någon kunde undvara några kronor. Jag letade genom väskan men hade inga kontanter, till slut hittade jag 7 kronor i jackfickan. När jag gick upp från stationen och hade kommit några meter på trottoaren satt en man på knä med utsträckta händer. Jag letade ännu en gång genom väskan, fortfarande inga pengar där i men jag hittade ett äpple i väskan och gav det till mannen.

Jag har nu varit i Jönköping ett par dagar med jobbet, det är mycket snö och kallt. Jag har flera gånger tänkte att jag fryser om fötterna. Men jag ska inte klaga, jag har ett hem, ett jobb och nära och kära som värmer mitt hjärta.

Jag nog aldrig sett så många tiggare i Stockholm tidigare som jag har gjort denna vecka. Nu närmar sig vintern och en av mina favorithögtider, julen. En tid som för mig betyder att jag får umgås och njuta av värme och god mat. Men det blir bara kallare där ute och för andra kan vintern och julen vara motsatsen till min upplevelse.

Nu ska jag förbereda mig för vintern. Jag har idag köpt vinterskor, riktigt varma skor med lammullsfoder, så att jag inte ska behöva frysa mer om fötterna. När jag kommer hem till Stockholm ska jag köpa ett kuponghäfte på stadsmissionen, med värdekuponger för mat och boende.

I jul ska jag umgås med min älskade familj och njuta av att jag har människor som jag älskar omkring mig men jag ska även försöka sprida glädje och ge en ljusglimt i mörkret, det kostar så lite. Ett leende till den som sitter bredvid på tunnelbanan, en kupong till tiggaren på gatan eller ett sms som påminner en vän om att denne är betydelsefull.

Veckans sko är en modern veteran

Denna veckans sko är…

…Converse

Converse, eller som vi kallade dem på 80-talet basketkängan, är en modern veteran eller rent av en klassiker. Det måste inte vara just märket Converse men ni vet den platta tygskon med gummisula, rund plastbelagd tå och en platskant på sidan med en rand. Jag har mörkgråa, när jag var liten hade jag ett par svarta och ett par lila, minnen…

Här i veckan hade jag på mig mina ”basketkängor” jag blev lite blöt om fötterna för det var minst sagt fuktigt ute, spöregn rent ut av. Kanske dags att ställa undan dem för säsongen eller köpa ett par som är fodrade. Ja, det finns faktiskt fodrade nu för tiden.

Dessa skor fascinerar mig. Det är inte många trender som är repriser som jag gillar (om det inte är femtiotal), allt detta 80-tal som den senaste tiden präglat vårt mode. Vissa saker är okej och i rätt mängder men det är väl så som jag skrev tidigare i min blogg – allt har sin tid och har man gjort det en gång är det svårt att toppa det med en repris. Men denna repris fungerar, de är inne igen och jag gillar dem! Den andra saken som fascinerar mig med dem är att alla har dem, gammal som ung, man som kvinna, stadsbo som landbyggdsbo…

Har du inte ett par kan jag varmt rekommendera dem, när våren kommit varje fall.

Allt har sin tid

Riiing. Det är lördag och väckarklockan ringer alldeles för tidigt. För en stund funderar jag på varför jag var så dum och ställde alarmet när det är lördag, sen kommer jag på att jag ska jobba idag. Jag tvingar upp mig ur sängen, sätter ner fötterna på det kalla golvet och önskar att jag fick ligga kvar i sängen.

En timme senare öppnar jag ytterdörren, hallå världen, en ny dag med nya utmaningar. Jag går iväg mot tunnelbanan och målet för denna resa är Globala gymnasiet där jag idag ska hålla en kurs Unga Talespersoner kurs.

Efter ett par stationer går en tjej i 10 års åldern på med sin mamma och sätter sig vid mig. Tjejen är sminkad i lila nyanser, har stövlar upp till knäna med klackar på 10 cm och en Mulberry väska. Hon pratar med sin mamma men jag hör inte ett ord trots att de sitter precis bredvid mig, för det enda jag tänker på är tjejen.

10 cm klackar, hur går det till?!?! Jag kan tycka att det är svårt att gå i det och hon är bara en liten tjej. Hon ser i och för sig ut som en vuxen, som en kopia av sin mamma men hon är ändå ett barn. När jag var liten hade jag på mig mjukisbyxor och lekte. Vad hände sen med världen? Varför får inte barn vara barn? De har tillräckligt med tid senare i livet att vara vuxna, då kan de ha en Mulberry väska och klackar som är 10 cm. Är det verkligen små vuxna vi vill att barnen ska vara?

Jag läste en undersökning här om dagen om att tonåringar idag är mer konservativa än sina föräldrar. Undersökningen hävdade att detta berodde på en motreaktion mot föräldrarna som själva vill pröva allt, som inte vill ha regler och som vill vara fria och inte ta ansvar. Kanske ligger det en sanning i det, inte vet jag. Det jag vet är att när jag får barn så ska jag göra allt i min makt att de ska få vara barn så länge som möjligt. De ska få leka, springa runt, skita ner sig, få skrubbsår, klä ut sig, läsa sagor, bygga kojor och allt det där roliga som gör att de lär sig saker och som gör att de lär känna sig själva. Sen när de är klara med det kan de få bli vuxna, ha höga klackar, studielån, pensionssparande och allt annat som ger vuxenpoäng.

Allt har sin tid…   

Stockholmsgator kan allt bjuda på överraskningar...

Jag gick med raska steg genom stan. Mitt uppdrag var att hinna med att bocka av allt på min "att köpa"-lista under dagen. Två vädringsställ, en TV, första hjälpen, förlängningssladdar, mattejp... Nu kanske du funderar på vad jag ska med mattejp och två vädringsställ till, de är inte till mig utan till event som jag ska ha med jobbet.
Jag gick på Sveavägen och gick förbi en port. Vad var det jag såg? Jag gick tillbaka, jo jag hade sett rätt. Utanför dörren stod ett par skor.

Vem har lämnat dem där och varför? Min fantasi drar igång och jag har på ett par minuter en hel roman i huvudet som handlar om skorna. Undrar om de kommer hitta hem...

Nu är det dags att fortsätta med listan!

Veckans sko är ett vinnande koncept

För tredje veckan är det nu dags för veckans sko.

Denna veckans sko är…

…Topman

Nu undrar du säkert vad Topman är. Det är min pappas skor. Ja eller det är nog fler än han som har det märket men för mig är det pappas skor. Om man får tro deras egen marknadsföring så är det skor avsedda för stränga förhållanden med fin passform, som är bekväma och slitstarka men med tidlös elegans. Låter ganska tråkigt men enligt min pappa, min klippa som jag vet alltid finns där och som älskar hela mig, är de perfekta och då är det ju självklart att jag vill lyfta fram just dem på fars dag.

Varje år när min pappa är på Öland, går upp längs gågatan och in i skoaffären i Borgholm och köper minst ett par nya Topman.  När han öppnar skokartongen vet man vad som väntar men ibland överraskar han med en ny färg eller med vintervarianten. Ibland brukar jag reta pappa för det. Men till saken hör att han har köpt andra skor och att han aldrig blivit nöjd. Varför bryta ett vinnande koncept?

Som det kända ordspråket säger ”gräset är alltid grönare på andra sidan”. Men när man kommer till andra sidan är det ju inte alls grönare. Vi kanske ska sluta springa efter det gröna gräset och stanna på den härliga sommarängen om man ändå är nöjd. För om man är nöjd och glad över det man har så är det ju bättre att faktiskt njuta än att slösa tiden på att leta efter det som man redan har.

Pappa, jag ska inte retas mer! Du får gärna åka till Öland och köpa ett par, eller varför inte flera, Topman nästa sommar. Men glöm inte att jag vill följa med!

Lyx i olika skepnad

Jag vakna utvilad och längtar efter en kopp te. Jag stoppar ner fötterna i mina vita tofflor och tar med mig täcket till soffan och slår på morgonnyheterna. Tar svängen till köket och gör mitt te, tittar nöjt på de nymålade väggarna.

Tillbaka i vardagsrummet och denna gång sitter jag i min läshörna. Jag slår upp min bok och sjunker sakta in i en annan värld. Sida efter sida lever jag mig in i bokens historia. Duns! Magin är bruten. Posten som slängs in genom dörren väcker mig, jag är nu tillbaka i mitt riktiga liv och känner hur magen kurrar.

Efter att jag fått lite i magen sätter jag mig i soffan. Jaha, vad ska jag göra nu? Efter en skön och lugn förmiddag kommer Ensamheten på besök och sätter sig på min vänstra sida, jag känner mig ungefär lika ensam som min boltio sandal som står utan sin bättre hälft i min skohylla.

Att ha tid att bara vara är en lyx i mitt annars ganska stressade liv. Ensamheten kan vara ett trevligt sällskap, jag får tid att tänka men idag känns det inte som han jag vill ha vid min sida. Ibland kommer han nämligen tillsammans med eftertänksamheten och lugn men just nu är hans partner tristessen. Lyxen har plötsligt förvandlats.

Jag har insett att min kvot för att vara själv inte är så stor, den fylls snabbt. Jag vill ha liv och rörelse omkring mig. Jag är inte bra på att vara ensam. Min syster brukar säga att jag måste öva mig på att vara ensam och slappna av. Kanske har hon rätt men jag måste erkänna att det är tråkigt att öva på det, jag tycker bättre om att umgås.

Något måste göras, jag bestämmer mig för att jag övat färdigt för idag. Lika snabbt och självklart som Ensamheten kom och satte sig bredvid mig, utan att fråga om platsen är ledig, så tänker jag brutalt göra slut med honom. Jag reser mig från soffan och stoppa ner fötterna i mina vita och turkosa sneakers. Ensamheten lämnar jag kvar på soffan, låser dörren och beger mig ut i snön. Nu ska resten av min dag fyllas med lyxen att umgås med personer jag tycker om!   

PS. På vägen ut hittade jag min andra boltio, de står nu tillsammans på hyllan och behöver inte känna sig ensamma mer.

Piffning i höstrusket

Äntligen ledig en hel vecka, klockan är sju och alarmet på mobilen ringer. Jag går upp och tar på mig en gammal grön t-shirt och gamla Birkenstock. Efter att målarkläderna är på är det väl bara att börja. Mitt uppdrag är att fräscha upp köket, eller ska jag säga smutsiga fjällstugan eller bastun. Väggarna har en gång i världen varit vita men är nu mer smutssvarta. Och sedan är det all furu, till och med taket är furupanel.

Papper ligger på golvet, det är tejpat med blå tejp och väggarna är tvättade. Dags att öppna burken, röra om och sedan är det jag och rollern som förvandlar väggarna.

Ett par timmar senare. Mina birken är nu prickiga, t-shirten mer grå än grön men köksväggarna är nu nymålade! Uppdraget utfört för idag. Om ett par dagar kommer del två, då ska nytt innertak sättas in.

I höstmörkret kan vi ibland behöva en uppiffning. En putsning som gör att vår rätta glans kommer fram.

Morgonen bjöd på piffning av köket, som nu är lite mindre bastu och lite mer jag. Nu är det dags för piffning av mig själv. Lunch med Sandra som alltid får mig att bli glad och känna mig nöjd med mig själv, piffning på insidan, och sedan en välbehövlig dejt med frisören, piffning på utsidan.   

Mina birken är nog dock ett hopplöst fall, ingen piffning i världen kan få dem att glänsa. Men det var värt!                   

Hoppas att även du unnar dig en piffning, det är du värd. Det kanske kräver en tidig morgon och prickiga skor men du mår så mycket bättre efteråt.

Veckans sko på fel ställe

Nu är det dags att kungöra vilken sko som lyfts fram denna vecka.

Denna veckans sko är…

…Lundhagskängan!

Ni som läste mitt inlägg för ungefär två veckor sedan vet att jag har ett par kängor från Lundhags. De är använda i olika sammanhang, från norr till söder, allt från fjällvandring i Abisko till vandring i Costa Ricas regnskog.

De är ett par av mina dyraste skor och väl värda den investeringen. De är stabila och sköna när man vandrar ute i naturen, då är de bäst. Kängor i all ära, men varför ha dem när man går på restaurang?

I onsdags var jag på Vapiano i Gamla Stan med några kollegor. Vi satt och njut av mat, dryck och trevligt sällskap i det skumma men mysiga ljuset. Plötsligt såg jag en kvinna komma in, inte helt ovanligt då det var fullt med folk och rörelse i lokalen men min blick fastnade på hennes fötter.  Hon hade likadana kängor som de som står hemma i min garderob.

Självklart får man ha det man själv önskar på sina fötter; sneakers, boots, pumps, ballerina. Ja det som man trivs i och man behöver definitivt inte ha höga klackar. Men vandringskängor på restaurang kändes lite fel för det är inte direkt kuperad terräng där, ungefär lika felplacerat som en hög klack i skogen.

Mina Lundhags är ett par av mina favoritskor, men de får allt stanna i min garderob till dess att jag ska ut i skogen igen.

Plötsligt händer det

Som triss säger i sin reklam, plötsligt händer det. För mig har det hänt igen och igen. Nu är det tredje gången. Om du nu är glad och tror att jag vunnit på triss så måste jag göra dig besviken. Jag har aldrig vunnit någon storkova på lotter, 25 kronor två gånger per år är måttet på min tur i spel. Det som händer, som för andra är oväntat men som för mig börjar bli en vana, är att på morgonen bli omsprungen av damen med rullatorn. Jag går på gångvägen som är kantad av de stora ekarna och 50-tals husen. Det är lite halt av ekens blad som nu ligger på marken. Luften är fräsch och jag går och tänker på dagen som precis börjat. Halvvägs mellan min lägenhet och tunnelbanan kommer hon, damen med rullatorn och går om mig.

Det är tredje gången nu. Detta får mig att fundera, och att ta upp datorn på tunnelbanan på det fullproppade morgontåget. Jag går långsamt. Det är ingen nyhet. Jag har inte förstått varför man ska halvspringa om man inte har bråttom. Jag vet att många andra gillar att gå snabbt och det är helt okej och jag kan gå snabbt men jag förstår inte varför jag ska göra det. Det stressas överallt, för mig ger promenaden tid att lugna ner mig, tänka, se på allt vackert (och mindre vackert) som är runt omkring mig och dagdrömma.

I dagdrömmarna får min fantasi leva sitt eget liv och jag gör upp berättelser om det runt omkring mig. Efter att damen gått förbi mig ser jag en man som går i motsatt riktning. Han ser nyvaken ut men är på väg från centrumet till lägenhetsområdet, han drar upp axlarna och stoppar händerna i fickorna. Nu startar mina tankar igen, var har mannen varit så här dags, vart ska han och vem är han?

Nu irriterar sig säkert flera av er på mig. Hon är en sådan som går långsamt. Ja, jag är en sådan. Men jag förstår reglarna, jag irriterar mig själv på människor som stoppar upp och inte vet hur man beter sig när det är trångt och mycket med folk. Åker man rulltrappa så står man på höger sida så kan de som vill gå göra det på vänster, man håller sig på ena kanten på trottoaren och ställer sig inte först utan låter de som har bråttom gå först. Jag följer de oskrivna reglerna men kommer fortsätta gå långsamt, så länge jag inte har bråttom, och under tiden njuta av livet. Men när damen med rullatorn kommer, kommer jag nog lägga i en högre växel…

Nu säger rösten på tunnelbanan Örnsberg. Det är dags att stänga av och gå, långsamt, de sista stegen mot jobbet innan jobbtempot kommer igång i mig.