Strävan efter are, lagom är bortblåst

För några veckor sedan sa en flicka till mig att jag hade en tjock mage. Man brukar säga att från barn och fyllon får man höra sanningen. Kanske är det så men jag valde att inte lyssna på den flickan. Jag vet vem jag är, med eller utan tjock mage. 

Lite jobbigare blev det när flickan fortsatte ”hon har nog en bebis i magen” och mamman svarade sin dotter ”ja, så kan det vara”. Hmmm, okej att jag inte är smalast i världen och har en stenhård mage men kom igen, så illa är det inte. Jaja, bara att skaka av mig det. Jag är nöjd med mig själv och det är det viktiga men visst kan ord ändå göra ont. Man borde, som vuxen framförallt, fundera på vad ord kan göra med andra. Jag är trygg i mig själv men det kunde lika gärna varit helt åt andra hållet. Om jag tyckte att det gjorde ont, vad hade det då inte gjort i så fall.

För några år sedan såg jag en bild på en staty. En stor kvinna står mitt emot en smal kvinna. När jag var i Växjö i slutet av januari såg jag statyn på riktigt. Helt plötsligt stod den där, på riktigt, framför mig. Jag visste inte att den fanns i Sverige, än mindre i Växjö utanför hotellet som jag bodde på. 

Ända sedan jag såg fotot första gången har jag inte kunnat kunnat släppa den.  Den har följt mig och är för mig ett tecken på vår tids sjuka ideal. Inget "lagom" utan antingen eller. Är det ena bättre än det andra? I Växjö stod två unga tjejer och skrattade, de sa "kolla den tjocka tanten, så äckligt, så ska jag aldrig bli!". Den supersmala sa de inget om. Av någon konstig anledning så är det naturligt för dem att vara sjukligt smal.

Vi stävar alltid, eller de flesta strävar nästan alltid, efter att vara lite bättre, lite snyggare, lite snällare, lite roligare, lite smartare… Jag skulle kunna fortsätta i evighet olika -are. Men det handlar inte om att komma fram till det där idealet, för om man kom dit, skulle man då vara nöjd eller stäva efter något annat sen?

Jag har under det senaste året gått ner ganska många kilo. En vän frågade mig ”Vad har du för mål? Vad vill du att vågen ska visa för att du ska vara nöjd?”. Visst hade jag en önskan om att jag skulle komma under en viss gräns. Men det var andra mål som var viktigare för mig och som jag valde att fokusera på och skriva högst upp på pappret och i medvetandet. De målen var att jag skulle känna mig nöjd, glad, pigg och hälsosam. Nu gör jag det, trots att magen inte är stenhård. Och jag har gått ner mer än vad jag hade hoppats på. Men det viktiga är inte vad vågen står på, om jag går ner något kilo till eller kanske upp något. Det viktiga är att jag är tillfreds med mig själv. Jag har hittat mig själv, jag är nöjd och jag mår bra.