Siktet inställt framåt

Vi har haft kallt och snö länge. Snön har skimrat men idag låg det ett gått täcke över staden. Dropparna har smattrat på fönsterbläcket i ett dygn och små vårforsar av smältvatten har runnit över snöiga vägar som nu är täckta av blankis.
Jag gick med stapplande steg mot jobbet. Stannade till, skulle jag ta vägen åt vänstra med lite backar eller den högra som är platt men som jag vet varit dåligt plogad? I vanliga fall går jag raskt, med ena foten framför den andra utan att tveka, åt höger. Idag var det inte lika självklart, vilken väg var den säkra, vilken väg skulle jag ta?

Vi ställs dagligen inför val, stora som små. Färg på strumpbyxorna, ost eller skinka på morgonmackan, köpa drömbostaden som eventuellt är lite för dyr men så fin, stanna kvar eller gå, satsa på drömmen eller vara kvar i det trygga och bra, anta utmaningen? Vissa val reflekterar vi inte över medan andra går vi trevande förbi eller rent av stannar vi upp och stampar ett tag.

Jag står, som alla andra, vid vägskäl. Valen kan för andra verka som oviktiga och små val men för en själv kan de vara allt annat än lätta. Jag vet inte alltid vilken väg jag ska välja och hur jag ska komma framåt. Men jag vet att trots att det kan vara skrämmande så jag vill framåt, jag vill leva livet och njuta av det. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och tänka ”om jag bara hade vågat”. Precis om valen är små och stora varje dag så är även chansningarna det, och vinsterna.  

Jag tog den vänstra vägen, kanske var det inte den ultimata men jag kom fram och det är ingen idé att fundera hur snabbt och smidigt det hade gått med den andra. Att tänka är bra men ibland måste man våga chansa och sedan köra på. Människor som peppar och ger råd är toppen och det kan vara just det man behöver för att våga men till sist är det bara jag själv som kan ta steget.

Jag kommer nog stampa vid många tillfällen men en sak vet jag, jag vill framåt.