Det är en varm sommarkväll. Fönstren står öppna för att få korsdrag. Vi är i Tant Augustas stuga, en liten röd stuga med lågt i tak, med lummig stor trädgård och kossorna till granne. Mamma läser högt för mig och min storasyster. En fluga flyger omkring och sätter sig irriterande på mig, om och om igen.
Man skulle tro att detta var för 20 år sedan, men det var faktiskt bara för några dagar sedan. Mamma läser ur en bok, Strengthsfinder 2.0 av Tom Rath:
Our goal was to start a global conversation about what’s right with people. We were tired of living in a world that revolved around fixing weaknesses. Society’s relentless focus on people’s shortcomings had turned into a global obsession. What’s more, we had discovered that people have several times more potential for growth when they invest energy in developing their strengths instead of correcting their deficiencies.
Jag måste erkänna att det är lättare att säga tre svagheter än styrkor om mig själv. Men varför? När jag ser på mina syskonbarn så vågar de säga: jag är bäst! Allt blir ju mycket lättare när man tänker på det positiva, varför gör jag då inte det mot mig själv? Kanske är jag rädd för att jag har en annan bild av mig själv än vad andra har och säger jag det högt kan bilden av mig själv förändras, vilket är läskigt då det är min identitet. Det finns flera sidor av en människa och vi ser ur olika perspektiv så det är väl inte konstigt om man fokuserar på olika saker, det ena behöver inte vara mer rätt eller fel.
David 4 år har klättrat högst upp och jublar: jag är bäst! |
Mina styrkor…
…enligt mig: …enligt storasyster: …enligt pappa: …enligt mamma:
nyfiken envis drivande pålitlig
engagerad kreativ ansvarstagande uppfinningsrik
driftig kontaktskapande kreativ snabbt genomförande
Jag är bra! Jag vill fokusera på det positiva och utveckla det. Självklart ska man jobba med och vara medveten om sina svagheter men det behöver inte vara allt och inte fokus. Jag kan tillföra mer om jag gör det jag är bra på.
Bra skrivet Karin! Det har jag inte tänkt på, att man någon gång under sin uppväxt slutar tycka man själv är bäst och nästan börjar förminska sig själv istället. Intressant, tack för att du fick mig att fundera på det här :-)
SvaraRaderaKram Hilda