Veckans sko är fylld av drömmar och längtan

Skorna är viktiga för oss. Vi behöver inte bli kalla eller blöta om fötterna om vi väljer rätt sko, bekväma skor gör att vi kan gå den där promenaden och njuta av sällskapet och få ut de mesta av situationen, den snygga klacken kan vara accessoaren som blir pricken över i:et på festen och skon kan visa vår personlighet och vår stil.  

Som du kanske förstått vid det här lagret har jag en passion för skor. En gång varje vecka kommer jag att göra ett annorlunda typ av inlägg som skiljer sig från de andra. Jag kommer att lyfta fram en sko lite extra, en sko som har något speciellt att tillföra livet.

Denna veckans sko är…

…lackskon!

Med andan i halsen går jag på X2000. 2 minuter senare rullar tåget iväg. Det är lördagsmorgon och klockan är 8.10. Jag är på väg till Göteborg för att hålla en kurs.

Jag kliver av tåget. Nu ska jag bara hitta till lokalen. Jag har alltid trott att jag har bra lokalsinne men Göteborg gör mig alltid förvirrad. Med koncentrationen på topp och siktet inställt på att hitta fram är det enda som får mig att tappa koncentrationen för en sekund är flickan framför mig på spårvagnen. Hon har lackskor. Flera gånger under min dag i Göteborg kom lackskon upp i min tanke.

De blanka svarta skorna som var det finaste i hela världen. Så blanka att man kunde spegla sig i dem. Jag tror nästan att alla flickor drömde om dem vid en ung ålder. Jag gjorde det. Skon som stod för det fina och perfekta. Den stora drömmen som skulle göra livet perfekt.

Jag fick aldrig några lackskor när jag var liten. I dagsläget är det inte lackskor som jag längtar efter och som är min stora dröm. Det är andra saker i livet jag drömmer om men det som lackskorna symboliserar fascinerar mig. Det där som vi längtar efter mest av allt, det som skulle göra ens värld fullständig och som man skulle ge sin högra hand för. Vad är din lacksko idag?

Stabila skor och en stav på äventyret

Jag klättrar ner för stegen och andas in regnskogens morgonluft. Jag tar upp den högra kängan, håller den upp och ner och skakar för att se att det inte är något djur i. Samma ritual gör jag med den vänstra kängan. Efter konstaterandet att mina kängor är tomma så snörar jag åt dem. Jag ska äntligen få ge mig ut på vandring i Barbillas regnskog.

Jag och fotografen Michael är i Costa Rica för att spela in en film åt Missionskyrkan. Eftersom vi ska göra en film om cabécarindianerna och de bor i regnskogen så måste vi självklart ut i den på riktigt. Vi ger oss iväg på en vandring. På väg till Barbilla hade vi åkt förbi fler turistleder, delar av regnskogen men gjorda stigar där turister ger sig ut för att uppleva den ”orörda” naturen. Våra guider som är fyra cabécarindianer vinkar åt oss att vi ska svänga. Men det finns ju inte ens en stig! Jaja, vi gör som de säger.

Där det är så tät växtlighet att det är omöjligt att komma fram tar guiderna fram macheten och vi kan trycka oss igenom. Det är lerigt, varmt och kvalmigt. Vi går och går. Jag klättrar ner för stenar och stup, lite vingligt eftersom man inte får ta på växterna då det kan finnas djur på dem som är giftiga. En av guiderna ger mig en stav och vandringen blir lite enklare. Vi stannar till och jag förbluffas av den fantastiska utsikten. Det är så vackert att det inte går att beskriva. Vi går vidare och stöter på djur och växter som jag aldrig sett tidigare. Jag funderar på vad klockan är då det var mörkt, träden är så höga och täta att inget solljus kommer in. Tillslut är vi framme vid floden. Jag har lera upp till knäna. Vi äter vår matsäck, svalkar oss med ett bad och får filma många bra sekvenser från det vardagliga livet för en cabécar.   

Det är häftigt att ge sig ut på ett äventyr. Man vet inte vad som väntar. Man får vara med om saker som man inte kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi. Man får lära sig nya saker och utvecklas som människa. Men det kan även vara läskigt och det kan vara bra med ett par stabila skor och en stav som gör vandringen lite lättare. Eftersom man inte vet vad som kommer bakom nästa sväng så måste man hela tiden vara på vakt och anpassat sig till den nya vägen.

Äventyr kan göras på många sätt. Idag fyller min svåger 30 år. Han är en man som jag fascineras av varje dag och lite extra idag när jag tänker på det äventyr han har gått igenom. José är miskitoindian, född och uppvuxen på Atlantkusten i Nicaragua. Han har fått uppleva inbördeskrig, naturkatastrofer men även många fantastiska stunder med sin familj och sina vänner. I början av 2000-talet träffade han min syster som bodde i Bilwi och hans nya äventyr startade. Ett äventyr med många nya och oväntade händelser. Ett äventyr som innebar att han flyttade från sin familj, sina vänner, sin kultur och sitt land för att få dela sitt liv med personen som han älskar. Det innebar att komma till ett nytt land med helt annat klimat, språk, traditioner och förutsättningar. José har lärt sig nya saker och är en annan man nu än vad han var när han kom hit. Han har inte glömt vem han är och han är fortfarande miskito men nu har han ett ben i Nicaragua och ett i Sverige, två familjer och två språk (eller egentligen tre).

Jag är imponerad av José. Han lämnade allt han kände för att följa sitt hjärta. Han lär mig nya saker och han utmanar mig. Våra liv blir rikare av äventyr men vågar vi alltid anta dem? José gjorde det.

Barn som putsar skor medan vi klagar på skoskav

Det är 38 grader, solen skiner och luftfuktigheten gör att mitt linne klibbar fast på ryggen. Jag möts av ett leende och ett par glittrande ögon som tittar fram bakom det svarta håret. Det är Javier som är 10 år och bor i Managua. Han står på trottoaren barfota och med svarta fingrar och frågar med ett leende om han får putsa mina skor. Det är hans sätt att tjäna pengar så att familjen kan köpa mat. Han tittar ner på mina fötter och ser att jag har på mig flipflops.

Just denna händelse var i Nicaragua men det kunde lika gärna ha varit i Indien, i Thailand, i Kongo eller nästan var som helst.

Igår var en stor dag, FN-dagen. Du missade väl inte den?!? Jag var med och uppmärksammade den tillsammans med musikalgruppen, som jag är ledare för. Vi framförde den egenskriva musikalen ”Olika men ändå lika”. Musikalen handlar om en några svenska barn som åker till Indien, lärde känna några indiska barn och fick se hur de lever. Musikalen tar upp viktiga frågor som barnkonventionen, barnarbete, skola och att vi i Sverige tar saker för givet. Efteråt sålde vi ”indiskt fika” och hade ett lotteri, pengarna gick till barncentra i Indien dit barn som arbetar på dagen kan komma på kvällar för att lära sig läsa och skriva. Det blev ett bejublat framträdande. Publiken var mellan 0 till 90 år och det hördes positiva kommentarer från många håll.

Trots att barnkonventionen har funnits i mer än 20 år så är det många barn som inte får leva efter de rättigheterna. Alla barn får inte gå i skolan. Det finns barnsoldater. Alla flyktingbarn får inte skydd och hjälp i det land dit barnet kommer. Det finns barn som diskrimineras.

Det finns barn som går barfota för att de inte har råd med skor, som måste putsa skor för att tjäna pengar till mat medan vi klagar på skoskav. Vad gör du för att göra skillnad för Javier? Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

Lätta steg av schysst shopping

Idag lämnade jag jobbet för att möta upp mamma inne i stan. Jag öppnade dörren, kylan gjorde sig påmind och det låg fortfarande lite snö kvar på marken efter säsongens första snöfall. Jag gick med tunga steg mot tunnelbanan, det har varit en intensiv men rolig vecka.

Jag åkte till Rådmansgatan och gick upp för Tegnérgatan i ett skymmande Stockholm. Människor gick kors och tvärs, de lämnade jobben med bestämda steg men med en förväntan i blicken om att snart få starta sin helg. Jag öppnade dörren till Fairtrade-shopen och jag kände ett lugn av den varma stämningen och av leendet från tjejen i kassan. Mamma kom och vi gick tillsammans runt och titta på alla schyssta saker. Korgen fylldes med te, choklad, tvål, dukar, leksaker och lite andra små saker. Personalen, som är innerligt trevlig och intresserad, kom fram och berättade om produkterna. Vi gick ut ur affären med en påse vars innehåll gjorde mig varm i hjärtat. Fina saker som ger andra människor ett bättre liv. Två flugor i en smäll, jag har fått shoppa och samtidigt har jag hjälpt någon annan. Bara denna butikens försäljning hjälper varje dag 500 barn att få mat och att få gå i skolan. Mina steg känns genast lite lättare, en bra början av helgen.

När du köper Fairtrade-produkter så skapar du förutsättningar för odlare och anställda i utvecklingsländer att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor. Du bidra till ett bättre liv för Sharon Chaptoo som är rosodlare i Kenya, för Alfred Butao som är sockerodlare i Malawi och för Zahida Sajjad som syr fotbollar i Pakistan.

Alla där ute borde handla så mycket Fairtrade som det bara går, det kostar några kronor mer men det är schysst. Billigast inte alltid är bäst, faktiskt är det nästan aldrig det.  Ju mer vi handlar, ju mer tar butikerna hem. Du och jag kan faktiskt göra skillnad! Leta reda på den vinkande gubben med blå och grön bakgrund och ta med honom hem!   

Ps. Jag önskar att det fanns skor som var Fairtrade! Då skulle stegen bli ännu lättare…

Fairtrade-shopen hittar du på Tegnérgatan. Gå dit du med!

Glöm regler, släpp loss och var dig själv för en stund

Ta av dig skorna. Känn kontakten med jorden. Fötterna är som trädens rötter, de är kopplingen med moder jord. Blunda. Känn rytmen. Rör dig som du vill. Det finns inget rätt eller fel.

Första gången jag gick på afrikansk dans visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag gick in i träningslokalen fylld med nyfikenhet. De andra stod och småpratade. När ledaren började prata om att vi skulle dansa utan skor för att känna kopplingen med moder jord, tittade jag mig runt på de andra som var där. Jag funderade allvarligt på var den dolda kameran var. De andra var barfota. De gungade i takt till musiken. Var hade jag hamnat?!?

Eftersom jag ändå var där så gav jag dansen en chans. Jag tog av mig skorna, kände det kalla golvet mot fotsulorna. Jag blundade och började försiktigt röra mig till musiken. Efter ett tag började ledaren att göra rörelser, varje rörelse hade en betydelse och en koppling till livet. Vi sådde, vi var vinden, vi skördade, vi tvättade… Jag började slappna av lite men tyckte fortfarande att det var lite konstigt. Vi slutade med att sätta ihop rörelserna till en dans, en hel berättelse, som vi gjorde i en ring. Jag lämnade träningen fortfarande tveksam till vad jag tyckte om det egentligen.

Eftersom jag är envis så kunde jag inte bara släppa det utan var tvungen att gå dit igen. Vi gjorde samma sak men denna gång kändes det inte så skrämmande. Tredje gånger var dansen riktigt rolig, det där med moder jord ignorerade jag men jag njöt av dansen och jag var fast.

Nu längtar jag hela tiden till att det ska bli onsdag. Idag var inget undantag, fem i åtta stod jag utanför lokalen, redo att släppa allt och bara få dansa.

Norrlands Gulds slogan är ”När du vill vara dig själv för en stund”. Det är en underbar reklam! Vi styrs, medvetet och omedvetet, av världen runt omkring oss. Då är det skönt att för en stund bara var sig själv. Att för en stund våga släppa loss är en skön känsla. Känna med hjärtat istället för att tänka med hjärnan. För mig är den stunden när jag är på afrikansk dans.

Ikväll lämnade jag dansen som en urvriden disktrasa. Helt slut men nöjd och glad. En timme av härlig träning och en timme av att släppa krav på hur man ska klä sig och vara. Med ett stort leende, påfylld med ny energi ser jag nu fram mot resten av veckans utmaningar.

Ta hand om din skit

Igår skrev jag om att lämna avtryck. Idag var det någon annan som lämnade ett avtryck som jag inte uppskattade.

Jag lämnade jobbet, stressad som vanligt då jag alltid är lite av en tidsoptimist och därför ofta blir sen. Jag går i rask takt upp för Instrumentvägen i Hägersten med siktet inställt på Örnsbergs tunnelbana. Jag svänger av från trottoaren för att gena över grusvägen. Klafs. Denna gång var det ingen lerfläck utan hundbajs som jag satte skon i. Om ni tror att jag blev irriterad igår för att skon blev geggig är det inget emot idag. (Jag tänker inte beskriva hur jag såg ut eller vad jag sa men ni kan ju själva föreställa er…)

Okej att skon blev geggig, det går att ta bort men vad är det som gör att människor inte kan plocka upp efter sina hundar? Jag gillar hundar, jag skulle gärna vilja ha en hund om jag hade möjlighet att ge den ett bra hem och det är definitivt inte hundens fel. Det är ägarna som jag inte förstår mig på. Hur kan man vara så arroganta och lat? Vill de själva sätta skon i hundbajs? Snälla medmänniskor, visa andra respekt! 

Självklart gäller detta inte bara hundbajs. Det kan vare allt från bemötande på tunnelbanan, ärlighet till nerskräpning. Behandla andra som du själv vill bli behandlad och snälla plocka upp efter din hund!

Lämna avtryck

Jag öppnar ytterdörren och tar första steget utanför lägenheten för idag. Jag styr min kosa mot parkeringen för att bli upphämtad av min syster. Solen skiner och jag bestämmer mig för att ta en omväg, jag vill spraka lite i lövhögarna först. Löven virvlar omkring som ett gult och rött konfettiregn. Slurp, segt drar jag upp min fot. Jag fastnade med skon i en lerfläck på gräsmattan, som tidigare var kamouflerad av löv.  Först blev jag lite sur, mina snygga skor var alldeles leriga (okej det var mitt eget fel men så logisk var inte min första tank). Sen ser jag avtrycket som blivit i gräsmattan.

Det finns ungefär 6,8 miljarder människor. 6,8 miljarder är så många att jag inte ens kan förstå det, jag känner mig genast ganska liten och oviktig. Sen kommer jag att tänka på skoavtrycket i leran och att det är bara ett av alla avtryck som jag lämnar efter mig. Det vi gör, gör skillnad – på gott och på ont. Vi lämnar avtryck i samhället med det vi gör när vi arbetar och när vi röstar. Vi lämnar avtryck i naturen, skoavtrycket i leran och när vi reser (glöm inte att klimatkompensera!). Vi lämnar avtryck i andras liv, en varm kram när någon är ledsen eller ett leende mot en främling på tunnelbanan.

Jag lämnar en massor av avtryck men det finns även saker och personer som lämnar avtryck i mig. Faktiskt flera varje dag. Några av dagens avtryck som format mig var Davids leende från bil när han såg mig komma, ett innerligt, äkta leende som bara ett barn kan ge, Alisas som hårt kramade min hand och gömde sig bakom mig när hon blev blyg och när Sandra skrev att hon ser fram mot vår kopp imorgon.

Avtryck formar vår värld och oss själva. Vilka avtryck har du gjort idag och vilka vill du göra imorgon?

Styra klackarna mot en trevlig paus

Släpp alla måsten. Glöm tvätten som ligger där och ropar varje gång man öppnar dörren hemma. Tänk inte på högarna på skrivbordet eller på kylskåpet som gapar tomt.

Efter dagar av måsten och borde, efter flera inlägg med mer eller mindre djupa tankar kände jag att det är dags för lite roligheter för mig. Ett andningshåll i det verkliga livet och en paus från analys och tankar om livets allvar.

Andningshålen kan för mig ske på olika sätt. Det vara ett träningspass som är så roligt och jobbigt att man går därifrån som en leende men urvriden disktrasa, att sätta sig i soffan med en bra bok och inte gå därifrån förrän jag läst sista ordet, mysa med syskonbarn eller hitta på något trevligt med vänner och familj. Denna gång bestod min paus av en after work med jobbet.

Det hade varit en ganska lång dag på jobbet. Jag sprang från personaldagen, annan den egentligen var slut, med andan i halsen hann jag precis trycka mig in i tunnelbanan innan dörrarna stängdes. Jag åkte direkt till musikalgruppen där nio härliga och minst sagt energifyllda barn väntade. Efter sång, dans och repliker styrde jag klackarna mot Hornstull. Det blev inte en kväll med klackarna i taket eller dans på borden men en perfekt kväll för mig. En kväll fylld med skratt, skvaller, dråpliga kommentarer och trevligt sällskap.  

Pausen var välbehövlig och gjorde det den skulle. Sitter nu på tunnelbanan på väg till jobbet med nya krafter att ta tag i måsten och borden.

Glöm inte att andas, hoppas jag får träffa er alla på Strand nästa gång!

Fin inifrån och ut – eller kan det vara tvärtom?

Idag är jag snygg. Vågar man säga det i jantelagens Sverige?

”Det är insidan som räknas” får man ofta höra och visst är det så. Jag håller helt och hållet med. En person som är glad, som mår bra och som njuter av livet blir automatiskt lite vackrare. Men är det verkligen så enkelt att det bara är insidan som räknas? Spelar utsidan ingen roll?

Jag skulle vilja svara att utsidan inte spelar någon roll alls men då skulle jag ljuga. Varför skulle vi annars köpa fina kläder eller gå till frisören? Däremot tycker olika personer att olika saker på utsidan är vackert, både hos sig själv och också hos andra.

Igår gick jag in på A6 i Jönköping. Köpcentrumet hade precis öppnat och det kryllade av folk. Många skratt men även något barn som grät. Kö till väntrum. Familjer som tog en fika. Tjejer som stod och fnissade.

Jag kom en och en halv timme senare därifrån med nya skor, såklart. Jag behövde nya höstskor men att det tog lång tid att hitta just dessa berodde inte på att jag inte tidigare hitta några bekväma skor till rätt pris utan att jag inte hittat de som var rätt för mig. Ett par skor som var bekväma, till rätt pris, som är snygga med rätt stil och som dessutom får mig att känna mig snygg. Jag provade ett tiotal skor men när jag tog på mig skorna med ”det” hände något. Helt plötsligt kände jag mig så snygg. Kalla mig ytlig men den ytan gjorde att jag kände mig snyggare och mådde då mycket bättre på insidan.

Det är insidan som räknas och det speglas utåt men ibland behöver i varje fall min insida en lite push från utsidan. Tycker du att jag är lite snyggare på insidan kan både du och jag tacka mina nya skor, som får mig att tycka lite bättre om mig själv, att vara gladare och som har stärkt min självkänsla.  

Walk a mile in my shoes

”If I could be you, if you could be me, for just one hour. If we could find a way to get inside each other’s mind.

If you could see you through my eyes. Instead your own ego. I believe you’d be, I believe you’d be surprised to see that you’ve been blind.

Walk a mile in my shoes. Just walk a mile in my shoes. Before you abuse, criticize and accuse, then walk a mile in my shoes” sjöng Elvis.

Sitter på tåget till Falköping. På väg för att fira farmor. Bredvid mig sitter min lillasyster Sofie som fyller 21 idag. Hon läser resemagasin och äter morotskaka, för hur ska man annars fira sin födelsedag?!?

Jag tittar mig runt omkring i vagnen på de andra, som av någon anledning sitter på ett tåg mot Göteborg tidigt en lördagsmorgon istället för att ligga kvar i sängen. En äldre rund man med glasögonen på nästippen läser serietidningen Ernie. En elegant kvinna sitter mitt emot, perfekt sminkad och läser, eller i varje fall håller i handen, en bok av årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa. En trendig kille i 30års åldern som bär upp jeansskjortan riktigt snyggt (vilket inte är lätt) med perfekt polerad yta, har HTCn i ena handen och kaffe to go i andra. Och sedan är det jag och min syster.

Vilken fantastisk blandning av människor. Det är som om man har blandat alla möjliga och omöjliga färger på en palett och har fått en skön blandning som skär sig lite men som är ganska spännande. Tänk om jag för en dag skulle gå in i någon annans roll. Undrar vad de tänker på. Kanske skulle jag om några timmar sitta på ett trendigt café i Göteborg, vara lite mer insatt i Vargas verk och politiska tankar eller kanske... Jag väcks ur min dagdröm av att ett gäng högljudda danskar som väller på tåget i Västerås.

Visst skulle det vara spännande och lärorikt att gå i någon annans skor. Jag tror att vi blir bättre människor om vi försöker lära känna andra kulturer och även personers situationer, vi bli mer toleranta, mindre fördömande och rikare som människor. Men i danskarnas hysteri i att hitta rätt platser i tåget, skrik och buffande med väskor känner jag trots allt att jag för nu är ganska tacksam för att jag är jag.

Förebild som får mig att nå längre, men kan jag fylla hennes skor?

På med finskorna, imorgon ska farmor firas.

En av mina största idoler är min farmor. Ruth Ahlgren 90 år! Hon är en fantastisk kvinna som har varit med om mycket i sitt liv. En av de första svenska kvinnor som åkte till Sydafrika och dessutom gjorde det på en bananbåt som tog ett par veckor, har studerade på handels och lärde sig stenografi när de flesta kvinnor stannade hemma, har tagit hand om Berliner-barn efter andra världskriget, har tagit körkort när hon var 60 år, tränade till hon var 80 år… Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.

Förebilder är viktiga. De ger mig något att kämpa för, de får mig att nå längre och bli en bättre version av mig själv.  Kommer jag någonsin fylla ut min farmors skor? Har vi det för lätt så att vi slutar kämpa? Vi har otroliga möjligheter. Mycket tack vare personer som min farmor, som banat vägen för oss. På frågan om vi har det för lätt skulle jag säga nej, jag väljer att se det som att våra utmaningar finns på andra ställen och på andra sätt. Nu är det min tur och mitt ansvar att bana väg för andra. Om jag får äran att ha ett lika långt liv som farmor, kan jag kanske komma en bit på vägen att fylla hennes skor och uppnå det hon gjort. Men i så fall krävs det att jag kämpar på samma sätt som hon gjort, att jag aldrig ger upp och att jag aldrig nöjer mig med mindre än det bästa. Precis så som min farmor lever.  

För att hylla min underbara farmor, hennes långa liv, allt hon har varit och är med om och det hon ger till oss som är i hennes närhet så blir det mina finaste skor som ska användas imorgon. De är inte helt bekväma men hon är värd det bästa!

Är vi så uppe i det som hänt att vi missar det som är omkring oss?

I förrgår skulle jag på ett seminarium om trender som styr marknadsföring. Jag tog på mig mina svarta öppna skor som jag hade haft i sommar och veckan innan när jag var på semester. Jag kände mig så fin och tänkte på härliga semesterminnen.

Jag kom in på seminariet och insåg att alla andra hade släppt in hösten, höstkläder och höstskor. För att rättfärdiga mig själv tänkte jag att det kanske berodde det på att jag hade varit i över 30 graders värme några dagar innan. På vägen hem frös jag och ville bara tillbaka till värmen, det var verkligen höst, ruskigt, jag tittade ner i marken och skyndade mig hem.

Dagen efter hade jag på mig min höstgarderob, de svarta höstskona är framtagna ur garderoben och var där de skulle vara, på mina fötter. Jag njöt av höstsolen och att få sparka runt i löven som skiftar i gult och rött. Jag njöt av nuet!

Var går gränsen mellan att leva i nuet men samtidigt kunna njuta av härliga minnen?