Fint eller fult, vem bestämmer?

I morse satt jag vid ratten, med lillasyster bredvid mig, på väg till Falköping och farmor. Ur högtalarna ljöd Morgonpasset i P3. Vi skrattade till, vid många tillfällen. Jag älskar Morgonpasset och ser fram mot långa bilresor när jag hinner lyssna på hela programmet.

I en del diskuterades kultur. Åsa Linderborg, författare och kulturchef på Aftonbladet var med i studion. De talade om finkultur vs fulkultur och kom sedan in på att den uppdelningen var felaktig men att det finns bra och dåliga författare och konstnärer.

Dessa ord snurrar runt i mitt huvud. Fint, fult, bra och dåligt. För någon timme sedan satte tankarna igång igen när jag läste en presentation av en person där denne skrev att den har sofistikerad musiksmak, vilket enligt honom är jazz.

Definitionen av sofistikerad skiljer sig lite från olika ordböcker men kort och gott kan man sammanfatta det i utvecklad, komplicerad och förfinad.  Varför måste vi klassificera saker i fint, fult, bra, dåligt, sofistikerat eller inte? För mig är ”bra” eller ”fin” kultur det som skapar känslor inom oss. Olika saker kan vid olika tillfällen gripa tag i oss, ibland håller vi med, ibland är det engagerande för det är tvärt emot det vi tycker, ibland gör det oss glad och ibland ledsna, ibland kan det vara just det som gör att vi slappnar av från allt och bara får slippa tänka en stund.

Jag gillar jazz men vad säger att det är mer sofistikerat än något annat? Varför är jazzen mer utvecklad än tex hiphop?

Jag älskar att tittat på TV och film. TV:n står nästan alltid på hos mig, som sällskap, som påfyllnad av kunskap och inspiration och som ett sätt att bara koppla av. Mina favoriter just nu i filmsfären är ”The King’s speech” (kan kanske av vissa klassas som lite mer sofistikerad) och ”Letters from Juliette” (kan av många klassas som amerikans skit), men vet ni, jag älskar dem båda! För att inte tala om serier där just nu ”Hawaii five-0” och ”Sex and the city” (gammal goding) toppar listan just nu.  

Några av de bästa böcker jag läst på sistone är ”Hitta vilse”, ”Baddaren” och ”Min bästa väns dotter”. De är inga nobelpristagare till författare men de har gripit tag i mig, ibland handlingen och ibland karaktärerna. Det är för mig bra kultur och bra författare men för andra säkert helt tvärt om.

Varför denna indelning? Varför måste vi säga att något är bättre än det andra? Vem bestämmer vad som är fint eller fult respektive sofistikerat eller inte, vilka författare/konstnärer som är bra och dåliga?

Från och med nu tänker jag bara läsa, lyssna och titta på det som berör mig, det som väcker känslor och lust. Jag tänker vara stolt över det och strunta i vad andra ser det som!