För andra gången på tre veckor har jag nu varit på Arlanda och vinkat av en syster för resa mot Mellanamerika. Med båda där och jag ensam kvar här sitter jag, pjäxorna, skidkläderna och resten av sakerna jag släpat på, på ett tåg för att åka till Lofsdalen och min extrasyster med familj. Nu väntar ett par dagar av skidåkning innan verkligheten och jobbet hinner i fatt.
När jag imorse kramade min syster för tredje gången, kände jag hur tårarna brände innanför ögonlocket. Jag tänkte "Karin gråt inte, det blir bara svårare för Sofie". Ögonen blev blanka men tårarna kom inte, det kommer de göra tillräckligt många gånger det kommande halvåret. Tårarna rymmer så många känslor: stolthet, glädje och saknad.
Jag är så stolt och imponerad av båda mina systrar. De är så modiga och ger sig alltid ut på äventyr, de vågar och därför vinner de mycket.
Jag är så glad för att de lever det som många andra bara drömmer om. Jag är glad för deras skull och för allt de upplever. Jag är även glad för min egen skull, att jag har två så fina systrar som jag älskar så mycket.
Självklart känner jag även saknad. Att inte, när jag vill, kunna träffa dem och dela det vardagliga. Men jag vet att de kommer tillbaka och då kommer vi vara minst lika tighta som innan. Fram till dess så är det inte så synd om mig (bara ibland när jag är behov av lite självömkan). Jag har ju förmånen att ha så fina föräldrar och vänner i mitt liv.
För ett par dagar sedan var det nyårsafton och jag fick frågan om jag har något nyårslöfte för 2012. Det har jag. Jag ska lära av mina systrar och våga lite mer, bege mig ut på äventyr. Det kan vara läskigt med det okända men tänk vad mycket man kan få uppleva och lära sig även om slutmålet kanske inte alltid blir exakt som man tänkt sig.
Ps. Tack Anneli och Christer för att jag får komma upp, fly verkligheten en stund och mysa med er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar