Walk a mile in my shoes

”If I could be you, if you could be me, for just one hour. If we could find a way to get inside each other’s mind.

If you could see you through my eyes. Instead your own ego. I believe you’d be, I believe you’d be surprised to see that you’ve been blind.

Walk a mile in my shoes. Just walk a mile in my shoes. Before you abuse, criticize and accuse, then walk a mile in my shoes” sjöng Elvis.

Sitter på tåget till Falköping. På väg för att fira farmor. Bredvid mig sitter min lillasyster Sofie som fyller 21 idag. Hon läser resemagasin och äter morotskaka, för hur ska man annars fira sin födelsedag?!?

Jag tittar mig runt omkring i vagnen på de andra, som av någon anledning sitter på ett tåg mot Göteborg tidigt en lördagsmorgon istället för att ligga kvar i sängen. En äldre rund man med glasögonen på nästippen läser serietidningen Ernie. En elegant kvinna sitter mitt emot, perfekt sminkad och läser, eller i varje fall håller i handen, en bok av årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa. En trendig kille i 30års åldern som bär upp jeansskjortan riktigt snyggt (vilket inte är lätt) med perfekt polerad yta, har HTCn i ena handen och kaffe to go i andra. Och sedan är det jag och min syster.

Vilken fantastisk blandning av människor. Det är som om man har blandat alla möjliga och omöjliga färger på en palett och har fått en skön blandning som skär sig lite men som är ganska spännande. Tänk om jag för en dag skulle gå in i någon annans roll. Undrar vad de tänker på. Kanske skulle jag om några timmar sitta på ett trendigt café i Göteborg, vara lite mer insatt i Vargas verk och politiska tankar eller kanske... Jag väcks ur min dagdröm av att ett gäng högljudda danskar som väller på tåget i Västerås.

Visst skulle det vara spännande och lärorikt att gå i någon annans skor. Jag tror att vi blir bättre människor om vi försöker lära känna andra kulturer och även personers situationer, vi bli mer toleranta, mindre fördömande och rikare som människor. Men i danskarnas hysteri i att hitta rätt platser i tåget, skrik och buffande med väskor känner jag trots allt att jag för nu är ganska tacksam för att jag är jag.