Är vi så uppe i det som hänt att vi missar det som är omkring oss?

I förrgår skulle jag på ett seminarium om trender som styr marknadsföring. Jag tog på mig mina svarta öppna skor som jag hade haft i sommar och veckan innan när jag var på semester. Jag kände mig så fin och tänkte på härliga semesterminnen.

Jag kom in på seminariet och insåg att alla andra hade släppt in hösten, höstkläder och höstskor. För att rättfärdiga mig själv tänkte jag att det kanske berodde det på att jag hade varit i över 30 graders värme några dagar innan. På vägen hem frös jag och ville bara tillbaka till värmen, det var verkligen höst, ruskigt, jag tittade ner i marken och skyndade mig hem.

Dagen efter hade jag på mig min höstgarderob, de svarta höstskona är framtagna ur garderoben och var där de skulle vara, på mina fötter. Jag njöt av höstsolen och att få sparka runt i löven som skiftar i gult och rött. Jag njöt av nuet!

Var går gränsen mellan att leva i nuet men samtidigt kunna njuta av härliga minnen?