Jag klättrar ner för stegen och andas in regnskogens morgonluft. Jag tar upp den högra kängan, håller den upp och ner och skakar för att se att det inte är något djur i. Samma ritual gör jag med den vänstra kängan. Efter konstaterandet att mina kängor är tomma så snörar jag åt dem. Jag ska äntligen få ge mig ut på vandring i Barbillas regnskog.
Jag och fotografen Michael är i Costa Rica för att spela in en film åt Missionskyrkan. Eftersom vi ska göra en film om cabécarindianerna och de bor i regnskogen så måste vi självklart ut i den på riktigt. Vi ger oss iväg på en vandring. På väg till Barbilla hade vi åkt förbi fler turistleder, delar av regnskogen men gjorda stigar där turister ger sig ut för att uppleva den ”orörda” naturen. Våra guider som är fyra cabécarindianer vinkar åt oss att vi ska svänga. Men det finns ju inte ens en stig! Jaja, vi gör som de säger.
Där det är så tät växtlighet att det är omöjligt att komma fram tar guiderna fram macheten och vi kan trycka oss igenom. Det är lerigt, varmt och kvalmigt. Vi går och går. Jag klättrar ner för stenar och stup, lite vingligt eftersom man inte får ta på växterna då det kan finnas djur på dem som är giftiga. En av guiderna ger mig en stav och vandringen blir lite enklare. Vi stannar till och jag förbluffas av den fantastiska utsikten. Det är så vackert att det inte går att beskriva. Vi går vidare och stöter på djur och växter som jag aldrig sett tidigare. Jag funderar på vad klockan är då det var mörkt, träden är så höga och täta att inget solljus kommer in. Tillslut är vi framme vid floden. Jag har lera upp till knäna. Vi äter vår matsäck, svalkar oss med ett bad och får filma många bra sekvenser från det vardagliga livet för en cabécar.
Det är häftigt att ge sig ut på ett äventyr. Man vet inte vad som väntar. Man får vara med om saker som man inte kunde föreställa sig i sin vildaste fantasi. Man får lära sig nya saker och utvecklas som människa. Men det kan även vara läskigt och det kan vara bra med ett par stabila skor och en stav som gör vandringen lite lättare. Eftersom man inte vet vad som kommer bakom nästa sväng så måste man hela tiden vara på vakt och anpassat sig till den nya vägen.
Äventyr kan göras på många sätt. Idag fyller min svåger 30 år. Han är en man som jag fascineras av varje dag och lite extra idag när jag tänker på det äventyr han har gått igenom. José är miskitoindian, född och uppvuxen på Atlantkusten i Nicaragua. Han har fått uppleva inbördeskrig, naturkatastrofer men även många fantastiska stunder med sin familj och sina vänner. I början av 2000-talet träffade han min syster som bodde i Bilwi och hans nya äventyr startade. Ett äventyr med många nya och oväntade händelser. Ett äventyr som innebar att han flyttade från sin familj, sina vänner, sin kultur och sitt land för att få dela sitt liv med personen som han älskar. Det innebar att komma till ett nytt land med helt annat klimat, språk, traditioner och förutsättningar. José har lärt sig nya saker och är en annan man nu än vad han var när han kom hit. Han har inte glömt vem han är och han är fortfarande miskito men nu har han ett ben i Nicaragua och ett i Sverige, två familjer och två språk (eller egentligen tre).
Jag är imponerad av José. Han lämnade allt han kände för att följa sitt hjärta. Han lär mig nya saker och han utmanar mig. Våra liv blir rikare av äventyr men vågar vi alltid anta dem? José gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar