Som triss säger i sin reklam, plötsligt händer det. För mig har det hänt igen och igen. Nu är det tredje gången. Om du nu är glad och tror att jag vunnit på triss så måste jag göra dig besviken. Jag har aldrig vunnit någon storkova på lotter, 25 kronor två gånger per år är måttet på min tur i spel. Det som händer, som för andra är oväntat men som för mig börjar bli en vana, är att på morgonen bli omsprungen av damen med rullatorn. Jag går på gångvägen som är kantad av de stora ekarna och 50-tals husen. Det är lite halt av ekens blad som nu ligger på marken. Luften är fräsch och jag går och tänker på dagen som precis börjat. Halvvägs mellan min lägenhet och tunnelbanan kommer hon, damen med rullatorn och går om mig.
Det är tredje gången nu. Detta får mig att fundera, och att ta upp datorn på tunnelbanan på det fullproppade morgontåget. Jag går långsamt. Det är ingen nyhet. Jag har inte förstått varför man ska halvspringa om man inte har bråttom. Jag vet att många andra gillar att gå snabbt och det är helt okej och jag kan gå snabbt men jag förstår inte varför jag ska göra det. Det stressas överallt, för mig ger promenaden tid att lugna ner mig, tänka, se på allt vackert (och mindre vackert) som är runt omkring mig och dagdrömma.
I dagdrömmarna får min fantasi leva sitt eget liv och jag gör upp berättelser om det runt omkring mig. Efter att damen gått förbi mig ser jag en man som går i motsatt riktning. Han ser nyvaken ut men är på väg från centrumet till lägenhetsområdet, han drar upp axlarna och stoppar händerna i fickorna. Nu startar mina tankar igen, var har mannen varit så här dags, vart ska han och vem är han?
Nu irriterar sig säkert flera av er på mig. Hon är en sådan som går långsamt. Ja, jag är en sådan. Men jag förstår reglarna, jag irriterar mig själv på människor som stoppar upp och inte vet hur man beter sig när det är trångt och mycket med folk. Åker man rulltrappa så står man på höger sida så kan de som vill gå göra det på vänster, man håller sig på ena kanten på trottoaren och ställer sig inte först utan låter de som har bråttom gå först. Jag följer de oskrivna reglerna men kommer fortsätta gå långsamt, så länge jag inte har bråttom, och under tiden njuta av livet. Men när damen med rullatorn kommer, kommer jag nog lägga i en högre växel…
Nu säger rösten på tunnelbanan Örnsberg. Det är dags att stänga av och gå, långsamt, de sista stegen mot jobbet innan jobbtempot kommer igång i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar