En dag med känslor som spretar åt alla håll. Hjärtat som skriker av oro och som jublar av glädje.
Dagen började med att hjärtat stannade upp. Jag kände oron sprida sig i kroppen. Nyvaken i sängen läser jag på twitter om en stor explosion i Mexico City. Mår Sofie bra, är min första tanke. Tittar på klockan, midnatt i Mexico. Tvekar inte en sekund, jag ringer. Det går fram några signaler men oj vad sekundrarna går långsamt. Så svarar hon, jag hör min lillasysters röst. Jag pustar ut, andningen kommer igång och hjärtat börjar slå. Hon mår bra.
Några timmar senare sprider sig en annan känsla i kroppen, spänning hela vägen ut i tårna. Hjärtat gör kullerbyttor och jag nästan studsar där jag står. Även nu går sekundrarna så långsamt. Kom igen då! Kom!
Jag ser dem och jag vill bara springa fram och skrika av glädje. Jag får en stor kram och tiden stannar, jag njuter. Spänningen byts mot glädje och tacksamhet. Jag blir alldeles varm inombords. Äntligen är min storasyster, svåger och syskonbarn hemma!
Ullis, José, David och Alisa står där framför mig. Jag måste titta igen, de är här. De är verkligen här. De har varit i Nicaragua i ungefär två månader för att hälsa på familjen och vänner. Två månader som för mig har känts som en evighet. Det är fantastiskt att de kunnat göra denna resa. Att barnen fått lära känna sin familj och sitta andra land. Det glädjer mig men jag är även glad för att de nu är hemma hos mig igen.
Två månader. Det kan för vissa låta som en piece of cake men för mig har det varit tufft. Extra tufft blev det för en månad sedan när även lillasyster åkte iväg till Centralamerika. Tur att jag har haft mamma och pappa här på hemmaplan. Jag står nära min familj, jag skulle göra vad som helst för dem och jag vet att de skulle göra det för mig. När de är borta känns det tomt och konstigt. De fattas mig. Nu är mitt hjärta lite mer helt.
Jag förundras ändå över hur liten världen blivit. Ja, visst är den lika stor som förut och avståndet till Mexico och Nicaragua är lika långt som alltid fysiskt men avståndet mellan oss människor har minskat. I morse kunde jag tack vare viber snabbt, enkelt och gratis få tag på Sofie. Dessutom kunde vi prata i en timme om allt från explosionen (som för övrigt de inte hört något om eller märkt något av, stor stad) till helgens resa till Acapulco och träning. Likaså facebook har varit en räddning under den här tiden. Hela familjen skickar på en grupptråd meddelande om vad som händer och hur man mår. Vi får alla samma meddelande, alla kan svara och se vad de andra skriver. Vi har fått fina samtal och jag som oftast skriver på tunnelbanan har kunnat göra det snabbt, enkelt och gratis. Vi kommer varandra närmare och saknaden blir lite lättare att hantera.
Morazáns är hemma men konversationen på facebook kommer att fortsätta, för Sofie är kvar i Mexico. Tills att vi ses i slutet av april då jag kommer på besök så får viber och facebook vara länken mellan oss som gör avståndet lite kortare. Sofie, glöm inte att vi väntar på dig här hemma och tills vi ses igen så finns vi här, du är i våra hjärtan, tankar och samtal. Nu ska du njuta av Mexico för vi kommer finnas här när du kommer hem.
Man kan kort och gott säga att jag är lyckligt lottad. Jag är så glad för att jag har en så fin familj och en bra relation med dem. Nackdelen är att det blir ett tomt ekande hål och en stor saknad när vi inte ses men det är värt det, för fördelen är så mycket större och det skulle jag inte byta mot något i hela världen. Jag älskar er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar