Önskelista

För några veckor sedan skrev jag om mina styrkor. Idag är det ett snarlikt ämne som snurrar runt i mitt huvud, gåvor och talanger.

Igår på morgonen såg jag en lång intervju med Patti Smith. Hon sa många kloka saker, om du missade den så gå in på TV4Play och se den. Jag kan lova att du inte kommer ångra det!
En av de kloka sakerna hon sa var att hon inte ville vara en rockstjärna, hon vill förmedla sina åsikter. Musiken är hennes talang och hon kände en skyldighet att använda den. Vi har talanger för att vi ska använda dem, inte bara för ens egen skulle men även för andras.

Imorse lyssnade jag till min storasyster som förklarade för en grupp med barn om gåvor och talanger. Hon pratade om att vi kan få presenter och att vi kan önska oss saker. De gjorde tillsammans en önskelista som bland annat innehöll Wii, katt och en cykel utan stödhjul. När listan var klar förklarade hon att vi, förutom presenter, även får talanger som gåvor. Det är lätt att man jämför talangerna precis som hon och jag jämförde paketen när vi var små. Skillnaden är att alla talanger är lika mycket värda.

Min lista på de gåvor som förgyllt min helg innehåller:
     Solvarma vindruvor från föräldrarnas trädgård
     Kräftor
     Filmmys
     Vänner
     Familjen 
     Skratt
     Kramar

Jag tackar ödmjukast för de gåvor jag fått i helgen. En lista på mina talanger, som jag ska dela med mig av, kommer inte här. Men jag kan definitivt stryka sjunga efter lördagens kräftskiva :-)

Gubben höst knackar på

Det är fredag morgon och jag är på väg till till jobbet, andra dagen efter semestern. Jag andas in frisk luft, den är kall, hög och klar. Vattendroppar av daggen glänser på bladen, i gräset, på bilarna och på taken. Solen tittar fram med sina skarpa men härliga strålar. Det börjar ryka av vattnet, snart har alla droppar dunstat bort.

Det är ett otroligt vackert skådespel som sker mitt framför mig på väg till tunnelbanan. Jag tänker: nu är hösten här. Jag säger hejdå till bad, bruna ben och uteserveringar. Samtidigt hälsar jag spark i lövhögar, stickade koftor och mysiga caféer välkomna.

Välkommen Gubben Höst! Fröken Sommar, jag kommer sakna dig men ser fram emot att ses om sisådär 9 månader!

För första gången

Jag är sju år. Bredvid min säng står en en nya ryggsäck, en cerise och turkos Adidas-väska. I den ligger ett lila pennfodral. Jag kan inte sova. Jag är nervös. Jag är spänd. Tiden går så långsamt.
Jag somnade till slut men så var det dags att vakna. Farmor följer, vägen känns lång, den tar aldrig slut. Framme! Vart ska jag gå? Vad ska jag göra?

Jag har jobbat ganska mycket i sommar, men inte på kontoret. Sedan midsommar har jag bara varit inne på kontoret 2 dagar. Nu är det dags igen, imorgon börjar jag jobba.
Jag har jobbat 3,5 år på samma ställe och för första gången är jag lite nervös. Det känns lite som kvällen före första skoldagen. Konstigt, jag vet! Vet inte varför det är så just denna gång. Jag kan jobbet och det är inget nytt, det kommer att gå bra och snabbare än jag önskar kommer det rulla på i 150 km/h och semestern kommer att kännas väldigt fjärran. Men just nu känns det avlägset.

PS. Räddningen, min fina kollega Malin som har erbjudit sig att ta hand om mig imorgon, vara min fadder, visa var toaletten finns osv :-) Tack Malin!

Tomheten efter ett uppbrott

En tomhet infinner sig. Jag har precis gjort slut med Maja, Pelle, Karin, Alex och Jens. Vad händer nu? Måste vila lite innan jag kan gå in i nästa relation.

Under några veckor denna sommaren har jag levt Maja, Pelle, Karin, Alex och Jens. Vi har tillsammans varit på Hjortholmen. Ja, eller de var där i Emma Hambergs bok men jag levde med dem, kände deras glädje och sorg. Nu är boken slut. Jag kommer aldrig mer få känna deras känslor eller få veta vad som händer sen, kommer Karin kunna hålla sig från att ljuga och kommer Alex hitta sig själv?

Jag har en livlig fantasi, lever mig in i saker och spinner vidare. Det är, enligt min hobbypsykolog det vill säga jag själv, anledningen till att jag älskar spännande program på TV men att jag inte kan se dem när jag är ensam. Min fortssättning på programmet är nämligen sju gånger mer spännande och läskigare än det som visats på TV och det gör att jag inte kan sova.

Jag ser min fantasi som en styrka, den ger mig många härliga stunder och skapar en kreativ glädje. Men kombinerat med min mörkrädsla är det inte alltid en helt lyckad kombination och efter att jag läst klart en bok infinner sig denna tomhet.

Det positiva jag får tänka på när tomheten gör sig påmind är att jag snart kommer ha en nya relation som förgyller min vardag och framförallt min tunnelbaneresa till jobbet.

Mat utan prestige

Liten bit av brunchutbudet hos mig

Dagens tema för mig har varit förtäring. Jag började dagen med att bjuda hela familjen på brunch.
Det bjöds på allt från amerikanska pannkakor med lönnsirap och blåbär till quinoasallad med sparris och granatäpple. De verkade nöjda och glada. Tyvärr är jag inte så bra på det där att beräkna mängd så kylskåpet är nu fullproppat och jag kommer att få äta rester av brunchen hela veckan.

Det här med brunch eller frunch (om man använder det mer svenska ordet), det gillar jag. Man äter och har trevligt tillsammans, alla är avslappnade och glada, ingen tidspress. Dessutom kan man testa nya recept utan prestige. Mer brunch åt folket!

Efter brunchen har det på schemat bland annat stått bakning. Jag avslutar nu dagen med en kopp te och en bit av favvochokladen i soffan. Härlig söndag som går mot sitt slut, bra uppladdning för veckan som kommer.

Prioritera bekväm tystnad

De senaste dagarna har jag haft förmånen att ha semester och jag har passat på att träffa vänner. Det är så skönt att få sitta ner, äta, skratta, prata och ibland vara tysta tillsammans, tystnad visar vem jag är bekväm med.

Två av mina fina vänner och jag i Turkiet.
Alla ni som inte är på fotot finns i mitt hjärta.

 

 

Att ha vänner runt omkring sig är det bästa. Jag känner mig trygg, kan vara mig själv och visa så väl bra sidor som de mindre attraktiva. Efteråt känner jag mig påfylld av energi och glädje. Tack alla mina fina vänner för att ni är de ni är, för att ni står ut med mig och att jag får vara en del i era liv.

Snart kommer allt börja snurra igen, tillbaka till jobbet och verkligheten nästa vecka. Jag vet att det kommer rulla på och ibland lite för snabbt. Jag kommer prioritera att umgås med nära och kära, det är helt klart värt att prioritera, även om det inte kanske blir lika ofta som när jag är ledig hela dagarna. Men då är det skönt med nära vänner, fastän man inte träffats på ett tag så känns det ändå naturligt att ses igen och man vet exakt var man har varandra.

Nu ska jag lämna datorn så jag hinner träffa fler vänner på de dagarna som är kvar på min semester! Men först vill jag avsluta med några rader ur en sång, jag vet att jag citerar sånger då och då men här kommer en till. Carolas ”Sanna vänner”.

     Alla måste ha nån att kunna lita på, det är så
     Och en trofast vän är mera värd än guld
     Jag vet, vänner prövas genom tidens gång
     Sviker aldrig fast din väg är lång
     Finns där vid din sida när vågorna slår
     Håller det de lovar, det är vänner som består


     Sanna vänner har man kvar när de andra har gått
     Sanna vänner kan man alltid lita på
     När du kom behövde jag en vän
     Sanna vänner kommer alltid igen


     Dimman lägger sig och de står kvar
     Sanna vänner är det bästa du har

Tänk som en 3åring

"Vem är du? Vem är jag? Levande charader. Spelar alla roller så bra." Sjöng Arja Saijonmaa på 80-talet.

Visst kan det vara stora frågor som virvlar runt i huvudet. Frågor som är svåra att hitta svaret på. Men varför gör vi det alltid så svårt för oss? Och varför måste vi ha svaret på allt? Kanske vore det lättare att tänka som ett barn.

Enligt min systerdotter Alisa 3 år så är jag en moster som inte är giftig (eftersom jag inte är gift). Vad mer måste jag veta?:-)

Jag och jag enligt min systerdotter

Hjärta eller hjärna - vad ska man lyssna på?

Prickar som kommer att liva upp hösten

Måste man alltid vara förnuftig? Hjärta vs hjärna. Varför säger de inte samma sak?

Jag stod i tygaffären och skulle köpa nytt tyg. Jag hade två alternativ framför mig, ett stilrent svart och vitt tyg med blad och ett rött med vita prickar. Vilket skulle jag välja?

Detta kan ses som ett enkelt problem men det är bara ett exempel på när hjärnan säger en sak, det stilrena tyget, och hjärtat säger något annat, det prickiga.
Eftersom jag har en svaghet för att shoppa kläder, skor och väskor så har jag en 10-kronors regel. Men frågan jag ställer mig är, när inte den regeln funkar, hur vet man när man ska falla för frestelsen och lyssna på hjärtat eller vara logisk och förnuftig och göra som hjärnan säger?

Ibland kan det röra stora saker och ibland lite mindre. Denna gången var det bara tyg till gardinen och stolsdynor i köket men det kan lika gärna var stora avgörande beslut. Igår lyssnade jag på hjärtat och köpte det prickiga tyget. Visst, jag kanske inte kommer ha det för evigt. Men just nu gör det mig glad. Varje gång jag kommer in i mitt kök kommer jag glädjas åt prickarna. Och den lilla glädjen kan jag få nytta av i novembermörkret.

Är det du eller jag som är dum?

Jag har olika sidor och väljer att lyfta fram olika i olika sammanhang.

För ett par veckor sedan var jag på en fantastisk semester i Grekland, några saker förundrade mig var:
* att toaletterna inte gick att låsa
* att bara män arbetade på restaurangerna
* reseledarnas sätt att tala med oss.

Jag och Hilda, som var i Grekland, arbetar både med kommuikation och vi skrattade ofta åt reseledarnas uttalande.
"Amarulla, är ungefär som Baileys. Men det kommer faktiskt som Afrika"
"Saluhall,m det är som en marknad men den är på samma ställe hela tiden"
"Moské, det är en turkisk kyrka"
"Titta åt höger eller vänster för det är där vi har fönster i bussen"

Igår diskuterade jag detta med några vänner. Är reseledarna dumma, tror de att vi är dumma eller är det bara en  jargong?
Vi kom fram till att det troligen är deras roll. Jag vet att jag går in i olika roller men måtte jag aldrig behöva gå in i en roll där jag måste prata med människor som om de de är dumma i huvudet fastän de inte är det.

Om någon med kopplingar i resebranschen läser detta - jag kan erbjuda mig att komma och ha kommunikationsworkshops!

Toaletter - kulturkrock eller bara ett roligt minne

Jag sitter och väntar på att få åka till stranden, först måste bara pastan som ska mätta magen vid lunchen bli klar. Vilken underbar sommar jag haft, Öland, Kreta, World Scout Jamboree och nu njuta av sommaren i Stockholm.

Jag småskrattar för mig själv när jag tänker på händelser under sommaren. Jag har blivit förvånad vid flera tillfällen, tillfällen och människor som jag aldrig kommer att glömma.
En sådan sak är toaletterna på Kreta. Jag kan förstå att man inte får slänga toapapper i toaletten för så är det ju i väldigt många länder. Jag har inga problem med ståtoaletten med ett hål i golvet vid stranden, även det har jag ju upplevt tidigare och det kändes dessutom mest hygieniskt. Men det här med att offentliga toaletter inte har något lås på dörren, det förundrar mig.
Först trodde jag att det bara var på den första restaurangen men så fel jag hade, alla restauranger, caféer, barer, hotell... Är dörren stängd är det upptaget och är den öppen får man gå in. Andra kanske tycker att det är helt naturligt men för mig, när man sitter med byxorna vid fotknölen, känns det väldigt utlämnande och ja man kan väl säga så här att det blev ju inga långbesök direkt.
Toaletten som tog priset var den på Vita Baren (som jag och Hilda döpte den till för vi är inte så bra på det grekiska språket). Det var en lång smal toalett, när man kom in så lät det först öhhhh, det var handduksmataren som gick igång för att man gick förbi den och det gick inte att undvika då det var så smalt. Tre meter in var toalettstol, det vill säga att det inte fanns en sportslig chans att nå dörren med foten eller handen när man satt ner. Väl klar, och ingen hade kommit in, tvättade jag händerna och tog pappret som matats ut när man gick in. På väg ut hörde man igen öhhhh, mer papper....     

Till slut vande jag mig vid att inte kunna låsa, de första dagarna i Sverige kunde det blivit pinsamt eftersom jag glömde det en och annan gång här med men som tur var förskonades jag från det. Kulturkrockar kan te sig på många sätt, fler har jag upplevt tidigare men det här med toaletterna på Kreta, det var jag inte beredd på.