Jag blir arg. Jag blir ledsen. Jag blir inte förvånad.

Jag vill krypa tillbaka ner i sängen, blunda och vakna upp på nytt. Men livet fungerar inte på det viset. Livet är inte enkelt, livet kräver att vi, du och jag, engagerar oss och tar vårt ansvar.

Ingen kan ha missat det, de senaste dagarna har det i media rapporterats om SD, Israel/Palestina och Syrien. Jag är inte det minsta förvånad men ändå gör det så ont i mig, det knyter sig i magen och tårarna trycker på bakom ögonen. Jag blir arg. Jag blir ledsen. Jag blir inte förvånad.

Det här är mitt land och det här är ditt land, varför måste det ena utesluta det andra? Det här är vårt land. Vi har olika utseenden, kulturer och språk men vi är alla människor. Det är inte mitt utseende som definierar vem jag är, inte heller vilket språk jag pratar eller vilken religion jag utöver eller inte utövar.

På ytan är jag troligen mest lik en svensk tjej som är 33 år än en 57årig man från Japan eller en 81 årig kvinna från Ryssland. Men det man lätt glömmer är att ytan bara är några millimeter tjock, och så fort man skrapar lite så kommer man in under ytan och då är det något helt annat som finns där, den riktiga personen. Det kan visa sig att jag kanske, under ytan, är med lik den 57årige mannen från Japan. Det kan också vara så att den som är mest olik mig både på ytan och under är den som tillför mest i mitt liv, som peppar och utmanar. Det är när mina tankar och föreställningar ifrågasätts och när jag får andra perspektiv som jag reflekterar och utvecklas.     

Hur vill du se på världen? Hur vill du se på människorna runt omkring dig? Det är du som väljer. Jag vill inte stå stilla, jag vill utmanas.