Riv fasaden och nå längre

Tempo, känsla, tilltal, grafiskt uttryck, ord - alla dessa ord. Vad ska det leda till och hos vem?

Jag arbetar just nu med en varumärkesfilm för jobbet. Det är kreativt och roligt att vara med och skapa något nytt och få vara med och försöka skapa förändring. Att få ha visioner och försöka göra verklighet av det.

Jag arbetar som bäst när jag samtidigt har musik i öronen. Idéer, mer eller mindre smarta, flödar till toner av Linnea Henriksson, Laleh, Stiftelsen, Mando Diao, Petra Marklund, Miss Li och Darin. Det är inte en slump att alla är svenskar (ja, för mig är alla dessa svenskar, vad Åkesson & co än säger) och att låtarna på min lista är på svenska. Att sjunga på svenska och att göra en film på svenska är inte helt lätt. Vissa säger att det är lättare på engelska eller spanska för att de är rikare språk. För mig stämmer det inte alls. Svenska är inte ett fattigt språk, vi har en annan rytm men det är ett fantastiskt rikt och vackert språk. Anledningen jag tror att det är så svårt är för att vi inte kan gömma oss bakom en fasad, det blir så otroligt personligt och ärligt om man får till det på svenska. Och när man får det så är det näst intill oslagbart. Se bara på de svenska artisterna som sjunger på svenska, Petra Marklund har aldrig varit så bra som nu, inte heller Mando Diao eller Darin.

Nu ska jag göra samma sak med filmen. Jag ska åtminstone försöka komma en bit på väg, då kommer det bli mitt i prick, fylla sitt syfte och skapa förändring.

Vänd på det, vinna tid

Mitt framför näsan stängs dörrarna. Tänk om jag hade gått hemifrån några sekunder tidigare. Denna tanke är det första som slår mig och jag blir lätt irriterad på mig själv.

Då kommer jag att tänka på något som jag fick höra i somras "se det som vunnen tid". En sån där överpositiv person tänkte jag.

Tre djupa andetag. Ja, det är väl värt ett försök. Jaha, vad ska jag göra med denna tid som jag vunnit? Jag tittar mig runt omkring och gör som alla andra, jag tar fram telefonen.

Måste se mig besegrad. Det fungerade. Idag är jag den överpositiva personen. Lite mindre irriterad sitter jag 7 minuter senare på tunnelbanan. Dessutom har jag hunnit höra av mig till två personer jag tänkt mycket på den senare tiden och läst tidning samtidigt som jag lyssnat på Petra Marklund.

Världen gick inte under och jobbet klarar sig några minuter utan mig. En bra morgon helt enkelt.

Se varandras olikheter och omfamna det

Igår var jag på demokratijamboree fick jag möjligheten att träffa härliga människor och delta i intressanta diskussioner. Något som stannat kvar lite extra i mitt huvud och som malt några varv till är diskussionerna om mångfald. Det är något som ligger mig varmt om hjärtat, något som engagerar mig och som kan väcka starka känslor i mig.

I ett Sverige med järnrör och där främlingsfientliga tankar tagit en officiell plats i maktens korridorer behöver vi våga prata om normer och mångfald. Under demokratijamboreen diskuterades det på flera håll och jag fick möjligheten att vara med på workshopen om mångfald med Foujan och Alexandra. Några saker jag tog med mig därifrån är att vi alltid måste fortsätta att reflektera över normer. Mångfald handlar om pluralism och vi måste se till varandras olikheter och omfamna det.

Men det kan inte bara stanna vid prat. Vi måste: Förstå. Lära. Utvecklas.

Vågar vi låta oss förändras? Det kan inte bli fina ord på ett papper eller en fasad, vi måste ta i det på riktigt och våga låta det påverka våra liv och våra synsätt.

”Vi behöver en förmåga att omformulera vad som är vi” integrationsministern Erik Ullenhag vid invigningen av demokratijamboreen

”Vi ser olikheter som en styrka, inte som ett hinder” H M Konungen vid invigningen av demokratijamboreen

Framtidshopp och engagemang

Årsmöte kan låta rätt tråkigt men ändå är det bland det vackraste som finns. I många andra delar av världen ger människor sina liv i kampen om att få säga sin åsikt. Att få vara med och påverka sina egna liv . Vi, vi tar det för givet och ibland till och med glömmer att värdesätta det.

Demokrati, folkvälde, makten vilar hos folket. Det handlar om inflytande men också om att ta ansvar.

Idag har jag varit på världens första demokratijamboree, den nya gemensamma scoutorganisationens årsmöte och mötesplats där demokrati och påverkan står i fokus. En helg som låter unga ta plats.

Bara namnet demokratijamboree, har idag fått mig att få gåshud. Under invigningen när kungen tog ordet i sin mun och sedan ordförande Erik gjorde detsamma. Jag minns när jag, Olle och Jonas tidigare i år satt i mötesrummet Flamman på Scouternas kansli. Vi hade fått veta att styrelsen ville att det nya årsmötet skulle vara ett nytt typ av årsmöte, en jamboree med röstkort. Helt plötsligt, efter lite bollande och med en egen önskan om att vi ville visa att det är mer än ett årsmöte och att det ska gå att återanvända år efter år så kom vi plötsligt på det: demokratijamboree. I dag, 8 månader senare, hör jag namnet ur kungens mun. Det var en häftig känsla. Men det är egentligen inte namnet i sig som är häftigt utan det som det symbolisera, en barn- och ungdomsorganisation som är ledd av unga och stöttad av unga. Det är en helg fylld av engagemang och framtidshopp.

Demokrati och engagemang kommer inte av sig själv. Vi kan med hjärnan förstå men för att vi ska brinna för något och vilja vara med och påverka så måste vi känna det i våra hjärtan. En helg som denna får unga möjligheten att påverka och känna hur häftigt det är att göra det. Om vi tror på alla människors lika värde och vill se ett samhälle fritt från diskriminering så måste vi vara med och ta vårt ansvar.

Tack till alla som planerat och som kämpar på för att få allt att flyta i helgen. Ett lika stort tack till alla som är där och röstar, ni påverkar framtiden och gör faktiskt skillnad.

"Vi lever tydligen i ett samhälle där orden kan ta slut och ersättas med järnrör, i det samhället behövs vi scouter!" ordförande Erik Sillén vid invigningen

"Vi delar övertygelsen att scouting gör unga redo för livet och att vi måste nå fler" vice ordförande Marie Reinicke vid invigningen

Känslorna utanpå

Jag har alltid haft lätt till skratt och till tårar. Jag är en känslomänniska som jag även beskriver i min presentation här ”Gråter vid TVn (allt från sport till serier)”. Jag får fyllas av bubblande skratt som inte går att stoppa och jag känner hur hjärtat brister och tårarna tränger fram. Jag har känslorna utanpå.

I fredags tittade jag på X-factor med min systerson. Ja, till och med detta program har nu fått mig att gråta! Malcolm, 21 år, går upp på scenen och hyllar sin döde vän, så ärligt och så naket. Jag får gåshud och tårarna kommer.

” Varje steg jag tar, varje andetag. Du följer mig i varje andetag

För varje dag som går, blir det här min tår, för jag saknar dig.

Jag saknar dig.

Tänker på den dag, då du ej fanns kvar. Svårt att finna ro för du var min bror, å jag saknar dig.

…

I sinom tid så går jag dig bredvid men tills den dag kommer, broder, vila i frid.

…

Men jag vet att du blickar ner, du har våran rygg. Jag vet att du håller mig trygg.

Men du är på en annan plats, och det känns min vän men jag vet att vi syns igen.

Varje steg jag tar, varje andetag

Du följer mig i varje andetag

För varje dag som går, blir det här min tår, för jag saknar dig.

Jag saknar dig. ”

”Jag saknar dig” har nu en självklar plats i min höstlista på Spotify. Varje gång jag hör den tänker jag på min mormor. Min mormor som fick lämna oss alldeles för tidigt. Min mormor som var den mest genomsnälla och mest omtänksamma människan i hela världen. Min mormor som blickar ner, har vår rygg och håller mig trygg.

Änglar finns, min mormor var och är en av dem.

Jag blir arg. Jag blir ledsen. Jag blir inte förvånad.

Jag vill krypa tillbaka ner i sängen, blunda och vakna upp på nytt. Men livet fungerar inte på det viset. Livet är inte enkelt, livet kräver att vi, du och jag, engagerar oss och tar vårt ansvar.

Ingen kan ha missat det, de senaste dagarna har det i media rapporterats om SD, Israel/Palestina och Syrien. Jag är inte det minsta förvånad men ändå gör det så ont i mig, det knyter sig i magen och tårarna trycker på bakom ögonen. Jag blir arg. Jag blir ledsen. Jag blir inte förvånad.

Det här är mitt land och det här är ditt land, varför måste det ena utesluta det andra? Det här är vårt land. Vi har olika utseenden, kulturer och språk men vi är alla människor. Det är inte mitt utseende som definierar vem jag är, inte heller vilket språk jag pratar eller vilken religion jag utöver eller inte utövar.

På ytan är jag troligen mest lik en svensk tjej som är 33 år än en 57årig man från Japan eller en 81 årig kvinna från Ryssland. Men det man lätt glömmer är att ytan bara är några millimeter tjock, och så fort man skrapar lite så kommer man in under ytan och då är det något helt annat som finns där, den riktiga personen. Det kan visa sig att jag kanske, under ytan, är med lik den 57årige mannen från Japan. Det kan också vara så att den som är mest olik mig både på ytan och under är den som tillför mest i mitt liv, som peppar och utmanar. Det är när mina tankar och föreställningar ifrågasätts och när jag får andra perspektiv som jag reflekterar och utvecklas.     

Hur vill du se på världen? Hur vill du se på människorna runt omkring dig? Det är du som väljer. Jag vill inte stå stilla, jag vill utmanas.

Nu är jag här igen

Efter mer än ett års paus så är jag här igen. Det har hänt så mycket att jag inte ens tänker försöka att summera det. Det vore som att förminska alla små händelser och beslut som har lett fram till det mest händelserika året i mitt liv på väldigt länge. 
Kort och gott: jag är tillbaka, samma Karin men ändå lite annorlunda.