En helt ny stad

Är på ett fält, det är en febril aktivitet för att få allt klart till World Scout Jamboree utanför Kristianstad.
Efter en timme går jag förbi samma plats och nu är det något nytt på plats, ett pussel läggs och varje bit som kommer på plats gör att det blir lite mer helt, bilden blir lite mer tydlig. Till slut kommer detta var ett hem, en mötesplats och en festival för 38 000 scouter från cirka 150 länder i 12 dagar.

Det är häftigt att se denna entusiasm och det stora engagemang som driver detta, ideella krafter som skapar en mötesplats för unga som aldrig hade haft möjlighet att träffas annars, en mötesplats som ger tillfälle för deltagarna att få lära sig mer om världen genom varandra för att få större förståelse för olikheter, få massor av nya kompisar och ha otroligt roligt. Det är viktigt, kanske mer viktigt än någonsin.

Dags att släcka lampan för imorgon fortsätter vi att forma en ny stad.

Tillbaka i verkligheten, vilket uppvaknande

Fredag 22 juli - en vanlig sommardag som förvandlades till en mardröm som ingen kommer att glömma.

Jag kliver av flygplanet på Arlanda, sätter min fot på svensk mark igen. I en vecka har jag varit bortkopplad från TV, tidningar och allt som har med internet att göra. Man skulle kunna tro att jag har varit i obygden men så är det inte, jag har varit på semester en vecka i Grekland, kopplat bort allt (kan inte ens tjuvläsa på löpet för jag förstår inte grekiska alls). Jag frågar pappa om det hänt något i världen, men det verkar inte som några stora nyheter har basunerats ut i etern, förutom taxistrejk i Grekland och den har jag inte missat.

Jag kommer hem, öppnar dörren till mitt hem och en unken instängd luft möter mig. Första uppdraget, införskaffa mat att ställa i det ekande tomma kylskåpet och lägga i den ekande tomma magen. Sätter mig i soffan, sätter på TVn och möts av nyheten om sprängning i Oslo och det följs sedan av den chockande nyheten om massakern på Utøya. 

Det är helt ofattbart det som hänt. Mina tankar har under drygt ett dygn gått till Norge och de drabbade, dagen fyllts av nyhetssändningar och twitterläsning. Jag går nu och lägger mig med tanken att världen aldrig kommer bli densamma, men det betyder inte att vi ska ge upp, vi fortsätta att bygga den världen vi vill leva i.

Vinkar hejdå

Sitter i en buss, vi ska vara ett par i 7,5 timme. Laddat upp med frukt, dricka, tidning, bok och film. Vi ska nog klara oss. Men när 7,5 timme har gått tror jag att jag är färdig med dig och gör slut.

Jag vinkar hejdå. Lämnar underbara Öland för denna gång. Med lite sorg säger jag hejdå.Tänk att en plats kan betyda så mycket, det kan verka fånigt, det är ju bara en ö. Men det är en speciell plats för mig, jag känner mig hemma men ändå är det inte vardag, jag vet vad jag får men ändå upplever jag alltid något nytt. Trygghet men ändå äventyr. Jag blir aldrig mätt på det.

Jag har haft en fantastisk semester med min familj. De är kvar på stranden och jag beger mig hemåt för att packa om inför nästa äventyr med Hilda.

Öland, vi ses igen nästa år. Och till dig som inte upplevt Öland säger jag bara: åk! Jag ger gärna tips på vad du ska göra, en lång lista.

Några smakprov från semestern på Öland:

Jag är bra!

Det är en varm sommarkväll. Fönstren står öppna för att få korsdrag. Vi är i Tant Augustas stuga, en liten röd stuga med lågt i tak, med lummig stor trädgård och kossorna till granne. Mamma läser högt för mig och min storasyster. En fluga flyger omkring och sätter sig irriterande på mig, om och om igen.

Man skulle tro att detta var för 20 år sedan, men det var faktiskt bara för några dagar sedan. Mamma läser ur en bok, Strengthsfinder 2.0 av Tom Rath:

Our goal was to start a global conversation about what’s right with people. We were tired of living in a world that revolved around fixing weaknesses. Society’s relentless focus on people’s shortcomings had turned into a global obsession. What’s more, we had discovered that people have several times more potential for growth when they invest energy in developing their strengths instead of correcting their deficiencies.

Jag måste erkänna att det är lättare att säga tre svagheter än styrkor om mig själv. Men varför? När jag ser på mina syskonbarn så vågar de säga: jag är bäst! Allt blir ju mycket lättare när man tänker på det positiva, varför gör jag då inte det mot mig själv? Kanske är jag rädd för att jag har en annan bild av mig själv än vad andra har och säger jag det högt kan bilden av mig själv förändras, vilket är läskigt då det är min identitet. Det finns flera sidor av en människa och vi ser ur olika perspektiv så det är väl inte konstigt om man fokuserar på olika saker, det ena behöver inte vara mer rätt eller fel.

David 4 år har klättrat högst upp och jublar: jag är bäst! 

Mina styrkor…

…enligt mig:             …enligt storasyster:           …enligt pappa:                     …enligt mamma:

nyfiken                     envis                                      drivande                                pålitlig

engagerad                kreativ                                   ansvarstagande                   uppfinningsrik

driftig                        kontaktskapande                 kreativ                                   snabbt genomförande

                                 

Jag är bra! Jag vill fokusera på det positiva och utveckla det. Självklart ska man jobba med och vara medveten om sina svagheter men det behöver inte vara allt och inte fokus. Jag kan tillföra mer om jag gör det jag är bra på.

Gör ont i hjärtat - av helt olika anledningar

Igår kväll var jag på världens vackraste plats, Äleklinta på Öland. Jag satt på stenstranden, det kom värme från stenarna, vågorna rullade in, varma vindar lekte med mitt hår och strålarna från solen smekte min kind. Jag satt tyst och memorera varenda tanke, känsla, ljud och lukt. Det var så där vackert så att det nästan gör ont i hjärtat, man kan varken beskriva det eller försöka minnas på ett korrekt sätt efteråt, det går bara att uppleva där och då.

När jag satt på stenarna vandrade min tanke iväg, jag tänkte på nyheterna som jag tittade på innan. En 18-årig kille hade blivit knivmördad i Hässelby helt oprovocerat. Några dagar innan blev en 7-årig pojke knivdödad och en 2-årig flicka dödad av ett rattfyllo.

Kontrasterna kunde inte vara större. Två motpoler, det vackraste och det mest hemska. Det enda likheterna är att man bara kan förstå det till fullo om man verkligen är där i situationen.

Min tanke går till de drabbade. Jag hoppas att fler kan få uppleva den vackra, helt underbara platsen och färre den hemska, mörka och sorgliga.

En spark i baken

Nu var det länge sedan jag skrev här. Jag har haft lite "skrivkramp", jag har känt att jag inte har något vettigt att dela med mig av, men efter att några vänner har pushat mig så är jag här igen. De hade saknat Miss Karin.

Ibland behöver man ett uppmuntrande ord och utmaning för att vilja och våga. Det kanske inte alltid är att skriva, faktiskt ganska sällan tror jag, utan kan röra sig om allt mellan himmel och gjord. Det är lite skrämmande att förverkliga sina drömmar, att ge sig ut på ny mark eller att utlämna sig. Om man vet att det finns någon som hejar på, som tar emot och som stöttar så är det lite mindre skrämmande att våga ta klivet.
    
Jag säger som Beatles:
Oh I get by with a little help from my friends,
Mmm,I get high with a little help from my friends,
Mmm, I'm gonna try with a little help from my friends.

För mig var det bara en push för att våga skriva igen men nästa gång kan det vara något helt annat. Jag fick en spark i baken, nu tänker jag försöka lyfta mina vänner lite, då kan vi alla våga lite mer och komma lite längre.