Ladda batterierna

Idag var dagen fylld med möten, men igår var det helt tvärtom, det var söndag och vilodag. Jag sitter i min soffa med en tekopp i handen, tar mig en liten ”vilostund” fastän det är måndag. Jag tänker tillbaka på när jag var liten och hälsade på hos mormor.

Jag är 8 år och gläds åt att det är sommarlov. Solen skiner och jag känner gräset som kittlar mellan tårna medan jag styr mina steg åt höger. Jag har siktet inställt på mormors hallonbuskarna. Med en tom flora-ask med rödklöver på i vänster hand lägger jag med höger hand vartannat hallon i asken och vartannat i munnen. Självklart kontrollerar jag noga, två gånger extra, att det inte är någon mask i hallonen.

Pappa kommer från framsidan med handjagaren skjutandes framför sig. Jag vet att detta har föranletts av en diskussion mellan pappa och mormor. För mormor är vilodagen viktig, man ska inte arbeta på söndagen. Men pappa förklarar för mormor att för honom så är det vila att påta i trädgården. De har varje fall kommit överens om att ingen gräsklippning sker under gudstjänsttid.

Jag springer till framsidan, går in i det bruna förrådet med alla spännande saker i. Jag ser sparken och längtar redan lite till jullovet. Jag tar med mig kantklipparen och krocketspelet. Med ett svung klipper jag kanten på gräsmattan, det är ett under att inga fingrar kom i mellan, och fint blir det.

Efteråt försöker jag få någon att spela krocket med mig men jag lyckas inte övertyga någon. Istället blir det fika på altanen, självklart är mormors goda bullar och hemgjorda saft på menyn. Efter lite tjat spelar syster och mamma krocket med mig, de har dock inte lärt sig att de ska låta mig vinna…

En härlig vilodag som jag minns resten av livet.

Jag tror att vi alla behöver stunder av vila, en stund att stanna upp och en stund att ladda våra batterier. Vilan kan ske på olika sätt, för pappa var det att lämna kontoret och ta av sig kostymen för att gå ut i trädgården och jobba, för mormor var det att sitta ner på altanen med en kaffekopp i handen och prata med familjen och för mig kan det vara att gå ut i solskenet och umgås med familjen eller vänner. Men som den dåliga förloraren jag är, kan jag ge er alla rådet att låta mig vinna men låt mig inte spela minigolf för det slutar aldrig bra.

Oftast glömmer jag bort det där med vilodag, att man faktiskt behöver en stund att släppa alla måsten och prestationskrav, att sätta sig ner och andas och att njuta av det man har. Jag längtar redan till en stund utan krav och att bara få vara, fastän det bara är måndag idag.

Krona eller klave - olika sidor av mig själv

Beslutsam vs beslutsångest

Kostym vs mjukisbyxor

Höga klackar vs tofflor

Klockan sprang iväg och det fick även jag göra för att hinna. Nyckeln vred jag om och jag vände mig om. Där stod grannen med sitt barn. Kostymbyxorna var på och jag var förberedd för att inta dagens möten. Hövligt men lite stressad hälsade jag och fortsatte ner i trappan.

Klockan var åtta på kvällen och jag var på väg ner i källaren. Även denna gång mötte jag grannen med sitt barn i trappan. Jag log mot dem och vi pratade en stund.  Barnet tittade på mig och sedan på sin mamma. Barnet funderade och konstaterade ”Mamma, titta det är Karin men en annan Karin”. Denna gång hade jag på mig tofflor, mjukisbyxor och hade en ny frisyr då jag under dagen besökt frisören.

Barnet hade helt rätt. Som ett mynt har olika sidor så har även vi det. Oftast känns det i och för sig mer som rubriks kub, sex sidor men varje sida kan kombineras i näst in till det oändliga. Vem är jag? Ibland känns det lite förvirrande och visst kan vissa sidor kännas mer lockande och bekväma än andra men alla sidor är jag, bara olika sidor av mig. Alla mina sidor är det som gör mig till just den person jag är. Nya erfarenheter och utmaningar gör att en ny kombination av rubriks färgade rutor bildar ett mönster som gör mig lite mer mångsidig.

Barnet har sett två sidor av mig, båda är jag och båda är sanna men det är två helt olika sidor. Ju fler sidor man får se desto bättre lär man känna en person och antalet sidor och kombinationer är oändliga. 

Nu är det dags, mitt nästa uppdrag till mig själv är att vrida och vända. Alla har mer att ge än det som ögat först ser... 

Du får allt att bli lite bättre

Jag lämnar morgonens första möte och ska bege mig mot nästa. Jag möts av en trevlig överraskning, solen skiner. Jag går längst Drottninggatan med solen i ansiktet, jag njuter och nynnar på en visa jag lärde mig när jag var liten. Med ett leende över hela ansiktet och med en glädje som bubblar i hela kroppen önskar jag att vägen skulle vara lite längre.  Solen är så stark som bara vårsolen kan vara, den sticker nästan i ögonen och det är underbart, jag koncentrerar mig på att ta till vara på varje stråle. Jag svänger vänster på Kungsgatan men önskar att jag kunde fortsatta rakt fram i solen en stund till.

När jag var liten var jag på Öland/Klinta varje sommar, ett riktigt smultronställe för mig. Hela somrarna gick vi och sjöng:

Solen är skön

Solen är toppen

Solen är varm, målar brun hela kroppen

Solen som gör det blir morgon var dag

Solen på Klinta är bäst tycker jag

Det var just denna sång som jag utan att tänka på det gick och nynnade idag.

Under flera veckor har jag längtat efter solen, att få känna dess strålar värma mitt ansikte och att få uppfyllas av dess energi. Staden har känts grå, humöret och energinivån har legat på den svenska nivån lagom men idag är det skillnad. Idag badar staden i solens ljus, det röda känns rödare och det blåa blåare, alla jag möter ser lite gladare ut och själv känner jag att jag kan klara av allt som kommer i min väg.

Jag går in på nästa möte, sätter mig strategiskt så jag kan se fönstret och solen, lite mer, bara lite mer…

Siktet inställt framåt

Vi har haft kallt och snö länge. Snön har skimrat men idag låg det ett gått täcke över staden. Dropparna har smattrat på fönsterbläcket i ett dygn och små vårforsar av smältvatten har runnit över snöiga vägar som nu är täckta av blankis.
Jag gick med stapplande steg mot jobbet. Stannade till, skulle jag ta vägen åt vänstra med lite backar eller den högra som är platt men som jag vet varit dåligt plogad? I vanliga fall går jag raskt, med ena foten framför den andra utan att tveka, åt höger. Idag var det inte lika självklart, vilken väg var den säkra, vilken väg skulle jag ta?

Vi ställs dagligen inför val, stora som små. Färg på strumpbyxorna, ost eller skinka på morgonmackan, köpa drömbostaden som eventuellt är lite för dyr men så fin, stanna kvar eller gå, satsa på drömmen eller vara kvar i det trygga och bra, anta utmaningen? Vissa val reflekterar vi inte över medan andra går vi trevande förbi eller rent av stannar vi upp och stampar ett tag.

Jag står, som alla andra, vid vägskäl. Valen kan för andra verka som oviktiga och små val men för en själv kan de vara allt annat än lätta. Jag vet inte alltid vilken väg jag ska välja och hur jag ska komma framåt. Men jag vet att trots att det kan vara skrämmande så jag vill framåt, jag vill leva livet och njuta av det. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och tänka ”om jag bara hade vågat”. Precis om valen är små och stora varje dag så är även chansningarna det, och vinsterna.  

Jag tog den vänstra vägen, kanske var det inte den ultimata men jag kom fram och det är ingen idé att fundera hur snabbt och smidigt det hade gått med den andra. Att tänka är bra men ibland måste man våga chansa och sedan köra på. Människor som peppar och ger råd är toppen och det kan vara just det man behöver för att våga men till sist är det bara jag själv som kan ta steget.

Jag kommer nog stampa vid många tillfällen men en sak vet jag, jag vill framåt.

På stapplande ben men lite rikare. Ta ansvar och gör skillnad!

Jag har nu vaknat upp efter att jag under vintern gått i ide. Vintern är inte slut men jag har efter en skön och lång ledighet fått nya krafter och hittat tillbaka hit.

Igår var jag på väg till ett möte. Jag gick och pratade med en kollega. Det var kallt men en trevlig promenad. När jag kommit ner för ett av tre steg i den lilla utomhustrappan halkade jag till. Min kollega kom till min räddning och jag slapp en ond svanskota, blåmärken och stukade fötter.

De senaste dagarna har jag tänk på goda gärningar många gånger, mycket mer än i vanliga fall. Min syster och tre av hennes studiekompisar tog initiativet till att under en dag, idag, sätta fokus på att vi kan göra skillnad, hjälpa varandra och uppmanade alla att göra goda gärningar. Det är inte svårt att vara snäll mot sina medmänniskor och det var det som de ville uppmärksamma med satsningen som startades som ett event på facebook.

I eventet har många kommenterar att de gör goda gärningar varje dag och några har sagt att en sådan dag inte behövs. Det är ju toppen att så många gör goda gärningar varje dag och i en önskevärld så skulle inte detta initiativ behöva tas men vi lever inte i en önskevärld. Barn och unga lever i fattigdom och mår psykiskt dåligt, människor är hemlösa och klimathotet växer, i en sådan värld krävs förändring och fler goda gärningar. Förhoppningsvis kan denna dag inspirera flera att stötta varandra.

En annan kommentar som jag funderat mycket på idag är ”man ska inte planera en god gärning och inte heller berätta om den efteråt för då är det inte en god gärning”. Efter att ha tänkt mycket på det så kan jag inte annat än att säga att jag inte alls håller med. Att stötta andra föds i de situationer man utsätts för men till viss del kan man visst planera det, man kan faktiskt i förväg bestämma sig för att man vill och ska vara med öppen för att hjälpa andra. Man kan även välja att göra förebyggande åtgärder, ett exempel på det är att man kan bli blodgivare. I Stockholm är bara 3 av 100 vuxna blodgivare, medan alla förväntar sig att de ska få hjälp om de är i behov (tack Emma för den faktauppgiften). Den andra delen i kommentaren var att man inte skulle berätta om det man gör. Självklart tycker jag inte att man ska hjälpa för att sedan skryta om det, man ska göra det med hjärtat men däremot tycker jag att man ska berätta om det och på så sätt inspirera andra till att ta ansvar för sig själv och andra.

 

I morse öppnade jag kylskåpet, det ekade tomt. Skulle jag sitta 40 mil i en bil måste magen få lite påfyllnad. Jag sprang till affären. Utanför stod en man och sålde tidningen Situation Stockholm. Jag gjorde som jag gör då och då, jag köpte en tidning och gick vidare in i affären. När jag kom in stannade jag upp. Vad hade jag gjort? Jag hade agerat reflexmässigt men tack vare initiativet från min syster och hennes kompisar fick det mig att tänka till. Det var väldigt kallt ute, jag borde köpa en kopp kaffe till mannen. Det fanns inget färdigt kaffe i affären men det blev en smörgås. När jag kom ut med frukostbrödet i ena handen, tidningen under armen och smörgåsen i andra handen gick jag fram till mannen och frågade om han var hungrig. Mannen sken upp, tog tacksamt mot smörgåsen och vi pratade i några minuter. När jag började gå ropade han på mig, jag gick tillbaka. Han tittade på mig och sa ”tack för att du såg mig”. Visst hade jag köpt en tidning men jag hade inte sett honom första gången. När jag kom ut såg jag honom. Jag berikades med ett trevligt samtal och nya perspektiv på livet. Det kostade mig en smörgås för 19 kronor och 7 minuter av mitt liv.

Jag skriver inte detta för att jag vill höja upp mig själv eller för att få klappar på axeln. Jag skriver det för att jag vill tacka fyra unga tjejer för deras initiativ som gjort mitt liv rikare och förhoppningsvis kan mina ord inspirera någon annan.

Vi behöver alla ibland någon som stöttar oss. Kanske är det ett fysiskt stöd i en hal trappa, blod vid en operation eller en smörgås och ett samtal utanför affären. Värme och omtanke gör skillnad! Det är möjligt att förändra världen, bara vi vågar anta utmaningen.